Visar inlägg med etikett Fader J Förklarar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fader J Förklarar. Visa alla inlägg

Askonsdag - f. Janusz

Posted by ... On 02:25

Allt har sin tid – skriver predikaren Kohelet i Gamla Testamentet. Att gråta har sin tid, att le har sin tid, att klaga har sin tid och att dansa har sin tid. Man har dansat lite varstans i den katolska världen de senaste dagarna och veckorna under den så kallade karnevalen och andra fastlagsfester. Men nu är tiden inne för stillhet och eftertanke för omvändelse och bot. Och vi vill utnyttja denna tid på rätt sätt – såsom Gud förväntar sig av oss. Det är ju Han som har gett oss vår tid här på jorden. Efter evangeliet i denna mässa så sker det som denna dag har fått sitt namn efter, Askonsdag, askans välsignelse, och vi tecknas med askkorset på våra pannor. Detta är en bot ceremoni, och därför bortfaller syndabekännelsen och kyrie i början av mässan...

Jesus kritiserar ofta dem som offentligt utmärkte sig vara ledande i fromhet i det samhälle som han levde i. Det som Han kritiserade hos dem, var formalism i deras trosutövning. De rättade sig mycket noga efter de yttre reglerna, men glömde det viktigaste, det väsentliga, dvs. andan i den uppenbarelse som de hade tagit emot och i de föreskrifter som de hade fått genom lagen.

I dag är faran kanske den motsatta för oss.

Vi nedvärderar ofta de yttre formerna, som en följd av de reformer som vår liturgi har gått igenom.
Liturgin har förenklats mycket starkt och även faste lagarna och föreskrifterna har betydligt inskränkts. Men jag vet inte om detta alltid har fört till en djupare förståelse av det väsentliga bakom förenklingarna?
Det är kanske den fråga som vi bör ställa oss också under denna fastetid. Har vi verkligen fått en starkare tro, en starkare inre andlig resning, genom att de yttre reglerna i vår religionsutövning har förenklats?

Men visst finns den andra faran, den som påminner oss om fariséernas och de skriftlärdas inställning formalism i religionsutövning, även kvar i vår tid. Det finns alltför många katoliker (tror jag), som anser att den askpåläggning är viktigare än att ta emot botens sakrament, och som föredrar att sätta upp ett ljus på votivljustaken än att gå till mässan på söndagar.

Vi bör därför ställa oss frågan: Stämmer vårt yttre handlande överens med vår inre hållning?
Har vi verkligen förstått det väsentliga i vår tro? I så fall måste vi se till och vilja ha som en föresats kanske för den här fastetiden, att vi får en bättre enhet igen i vårt andliga liv, i vår tro, i vårt hopp och i vår kärlek, så att det inre överensstämmer med det yttre!

Så vi vill nu, när vi genomför denna askceremoni av hela vårt hjärta omvända oss till Gud - till Fadern som har skapat oss, till Sonen som har frälst oss och till den Helige ande som vill helga oss.
Amen!

Askonsdagen- Predikan

Sprid ut era vingar...

Posted by ... On 04:03

Under händer inte varje dag, åtminstone inte sådana som vi skulle önska oss. Och som vi redan vet, har vi alla många önskningar. Då och då hör vi om människor som har fått sin hälsa tillbaka på det oförklarligt sätt, och det är inte bara från Lourdes, som sådana meddelanden kommer. Vi tror att Gud ständigt verkar och även i våra dagar gör under. För, han är ju allsmäktig och känner inga gränser. Mirakel har hänt och troligen händer varje dag – låt oss därför ställa oss frågan: händer det mirakel i mitt liv också?  Varför tycker vi (oftast) att det är så sällan Gud ingriper? Om de flesta under beror på vår tro – ”om ni har en tro så stark som ett senapsfrös kraft av gro” – ”be och ni ska få” – ”om vad ni än ber om” – ”din tro har botat dig” – varför är tron då så svag, eller är det så att vi inte vet vad vi ber om? Eller – är det så att vi inte är medvetna om vad vi redan äger?

En gammal legend berättar om hur fåglarna, redan den första dagen efter skapelsen, ville ha vänner. De hörde om att fiskarna hade skapats, så de gick ner till stranden, men inte såg de några fiskar. De stod där på stranden och var mycket ledsna, vinden svepte genom deras vackra fjädrar, men de gick där omkring och kände sig besvikna. Varför? Jo, de var besvikna på sitt utseende. Varför har vi fått de där konstigheterna som sitter fast på ryggen, frågade de? Under tiden skapade Gud ”olika vilda djur, boskap och alla slags djur på jorden”. Djuren började hoppa och springa av glädje, men fåglarna, de var bara missnöjda och klagade på Gud, att de andra hade fått fyra ben, men de endast hade två. De var avundsjuka på alla de andra djuren, benen, glädjen, utseendet. De blev även arga, eftersom att de skilde sig så mycket från alla de andra genom sina lustiga fjädrar som spretade i vinden. En dag kom det plötsligt en stark vind. Den minsta av fåglarna tappade balansen. I sin förtvivlan bredde han ut vingarna och – plötsligt, kände han hur han lyftes upp i luften. ”Ett under, ett under”, började de andra fåglarna att ropa, och den ena efter den andra gjorde som den lilla fågeln och efter ett ögonblick var de alla uppe i luften.

”Det skulle vara ett under”, sade en kyrkoherde, om alla mina församlingsbor skulle breda ut sina vingar”. ”Det skulle gränsa till ett under, om han som hostar så mycket slutade röka, ett under om hon skulle bli sams med sina föräldrar”. Det återstår bara för oss att känna igen och ära Gud för de små under han skänker oss i vardagen.

/Fader Janusz Niziolek

Dagens läsning

Posted by ... On 08:40

Evangelium --> Mark 1:21-28

Jesus och hans lärjungar kom till Kafarnaum, och när det blev sabbat gick han till synagogan och undervisade. Alla överväldigades av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som de skriftlärda. I synagogan fanns en man som var besatt av en oren ande, och han började skrika: »Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, Guds helige.« Men Jesus sade strängt åt honom: »Tig! Far ut ur honom!« Den orena anden ryckte och slet i mannen och gav till ett högt rop och for ut ur honom. Alla greps av bävan och började fråga varandra: »Vad är detta? En ny undervisning, med makt bakom orden! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom.« Ryktet om honom spred sig genast över hela Galileen.

Fader Janusz--> Jesus botar en besatt man i synagogan. Att vara besatt innebär att inte längre kunna bestämma över sitt liv, förfoga över sig själv, därför att det finns andra krafter inom en som man tvångsmässigt är utlämnad åt. Han är oren dvs. oäkta. De egna känslorna och tankarna är han främmande för. Han är bara en förlängning av andras makt över honom. Han är bara vad andra tänker, känner och uppskattar, han har förlorat förmågan att vara sig själv. Rädslan dominerar. Främmande för sitt inre, blir han också främmande för andras känslor och tankar och hyser ingen respekt för honom längre. Jesus botar den besatte genom att med kraft jaga bort alla främmande röster ur honom och åter göra honom till person, till en fri man som inte längre sviker sig själv utan vågar stå för vad han är. Denna frihet, som bottnar i Guds kärlek kom Jesus för att befria människan till. Inte konstigt att Jesus blev de tvångsmässiga skriftlärdas störste fiende.

Jesus kommer med en religion som befriar inte till godtycklighet utan till äkthet.

Vi är Guds ark

Posted by ... On 10:13

Fader Janusz förklarar söndagens läsningar även i veckobladet som vi får med oss hem efter högmässan... så vi tänkte att vi passar på att skriva in kyrkohederns reflektioner här också ;)

FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT

Första läsningen 2 Sam 7:1 - 5, 8b - 12, 14a, 16
Responsoriepsalm Ps 89:2 - 5, 27, 29
Andra läsningen Rom 16:25 - 27
Evangelium Luk 1:38

O Wisdom, holy Word of God,
Jesus Christ, things are in your hands,
come and show us the way to salvation.

De här orden är hämtade från det samtal som Gud hade med profeten Natan. Gud sänder Natan till Kung David. Han - David - hade haft stora framgångar och fått ro för sina fiender. Då säger han till Natan: "Jag bor i ett så vackert hus och Guds ark står i ett tält". Och underförstått undrar han om han ska bygga ett lika vackert hus åt Guds ark, eller kanske ett ännu vackrare. Natan ger honom inget direkt råd, utan säger bara: "Gör det du tänker, Herren är med dig". När vi firar den fjärde Advent gör vi det med stor glädje. Glädje inför det vi vet ska komma. Vi ska få återuppleva det stora mysterium, då Gud kommer ned till jorden i skepnaden av ett litet försvarslöst barn. Advent är en förberedelsetid, en tid när vi tänker efter, vad som är bra, vad som är mindre bra och som vi bör ta itu med.

David ville bygga ett vackert hus åt Guds ark. Arken var för honom Gud själv, kan man säga. Vår "Guds ark" finns i koret - det är tabernaklet - och där är Gud närvarande i det förvandlade brödet. Så ofta ni gör detta, delar brödet och vinet är jag mitt ibland er, sade Kristus vid den sista måltiden före sitt lidande. Detta heliga mysterium, som han har instiftat, är det allra viktigaste - det centrum i vårt liv som vill påverka oss att sprida budskapet om Kristi kärlek vidare.

Här - från altaret - kommer Gud oss till mötes för att ge oss kraft och inspiration. David ville bygga ett vackert hus åt Guds ark och det ska vi också göra. Men det huset ska vara vi själva, rentvättade från allt grått och svart i våra själar. Så manar oss Kyrkan - av omsorg om oss. Så att juletiden blir en välsignad tid av frid och harmoni för oss och för alla som kommer i vår väg.

En ensam gammal dam

Posted by ... On 03:49

Förutom att predika så förklarar Fader Janusz söndagens läsningar även i veckobladet som vi får med oss hem efter högmässan... Denna text är från Kristus Konungens Dag, och gäller:
Första läsningen: Hes 34:11-12, 15-17
Responsoriepsalm: Ps 23:1-3, 5-6
Andra läsningen: 1 Kor 15:20-26, 28
Evangelium: Matt 25:31- 46

Många söndagar den senaste tiden har vi hört Jesus tala till oss genom evangelisten Matteus förmedling. Vi har fått olika exempel på hur vi bör leva och hela tiden mynnar det ut i Jesu förmaningar om att leva i harmoni och kärlek med alla som vi har runt omkring. Att sprida kärlek och förståelse, eftersom efter den grad vi visar kärlek till vår nästa kommer vi också att få stå till svars för den dag, som för med sig det vi kallar "den yttersta domen".

I en stad bodde en ensam gammal dam. I närheten bodde hela hennes familj, dottern, svärsonen, barnbarnen. Men de kom så sällan till henne, nästan aldrig. De hade ju så mycket annat, tyckte de. Så ensam var hon att hon måste be grannarna om hjälp för att köpa det nödvändigaste åt henne, trots att barnbarnen passerade hennes hus varje dag när de gick till och från skolan och mycket väl skulle ha kunnat hjälpa henne. När julen närmade sig kom dottern och bjöd henne till julmiddagen, för att tysta sitt samvete. Modern sa då lugnt till henne "Kära barn, jag önskar er inget ont. Jag är ju din mor, men jag kommer inte till er i jul. När jag inte har behövts under hela året, vad har jag då att göra hos er i jul?"

Det är en negativ bild tagen ur livet. Men den innehåller sanning och påminner mycket om Jesu ord ur dagens evangelium, som vi just hörde: "Allt det ni gjort mot en av de allra minsta, det har ni gjort mot mig". Kärleken till nästan är ett svar på kärleken till Gud. Vi vet, att Gud älskar oss utan undantag, alla precis lika mycket. Men han vill att vi ska dela med oss av denna kärlek till andra. Den som inte gör något för en annan, kan inte vänta sig något av Gud. Det är en mycket sträng vision om Jesus ger oss idag: "Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta. Jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte." Vad vi kommer att möta, den dag vi kalla domedagen, beror på hur vi har behandlat vår nästa. Godhet betalas med godhet. Om allt annat säger Jesus: "Gå bort ni förbannade till den eviga elden".

Kristus bryr sig om varje människa och därför får vi denna påminnelse. Så länge vi lever är det inte försent att vända tillbaka till Honom. Inte försent om man tyckt att andra vägar var behagligare än Hans. Inte försent att bestämma sig för att följa Hans ord och göra Hans vilja. Hans kungarike - som vi påminns om idag - är ett kärlekens kungarike.

Tjäna Gud

Posted by ... On 01:20

Förutom att predika så förklarar Fader Janusz söndagens läsningar även i veckobladet som vi får med oss hem efter högmässan... Denna text är från den 31 söndagen under året, och gäller:

Första läsningen Mal 1:14b – 2:2b, 8–10

Andra läsningen 1 Thess 2:7b–9, 13

Evangelium Matt 23:1–12


TRETTIOFÖRSTA SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET”

Jesus tillrättavisade de skriftlärda och fariséerna. Han tillrättavisar också oss idag. Hans varning för stolthet, falskhet och hyckleri är kanske ännu mer aktuell för nutidens kristna. De saknas inte situationer, händelser, attityder, som Kristus skulle fördöma med sitt: ”Ve er!” Låt oss därför akta oss för allt hyckleri, all falskhet, stolthet, som komplicerar livet för oss och andra. Låt oss leva i sanningen och av sanningen. Låt oss vara ödmjuka i tankar, ord och handling. ”För den som upphöjer sig, ska bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig, ska bli upphöjd”. Låt oss akta oss för att upphöja oss själva, för att folk ska tro och tala gott om oss. Låt oss göra allt, det som vi gör, med tanke på Gud – att vi gör det som Han tycker om, och inte det som folk tycker om,

En from man brukade säga så här på gamla dagar: i ungdomen, när Guds kärlek ville, som om, spränga mig i bitar, ville jag omvända hela världen. Men rätt snabbt förstod jag att det skulle räcka om jag skulle omvända människorna i min stad. Jag försökte och försökte, men utan resultat. Då tänkte jag: jag försöker med mina närmaste, men inte heller det gick. Till sist förstod jag att jag borde inrikta mig på att tjäna Gud, ärligt och sant. Men inte ens den omvändelsen klarade jag av.

”Att tjäna Gud, ärligt och sant”. Det kom den gamle fromme mannen fram till vid slutet av sitt liv. Låt oss, på samma sätt, tjäna Gud ärligt och sant och akta oss för varje frestelse att vara stolt, falsk och hycklande. Låt oss därför be Kristus, som är närvarande hos oss i den här mässan och som ser på oss med kärlek:

”Herre Jesus, hjälp oss att alltid ställa upp för sanningen. Ge oss mod och kraft då, när vi frestas att tiga inför något ont. Hjälp oss att undvika allt som är ont, allt som hör ihop med stolthet, falskhet och hyckleri. Lär oss att fördöma det onda, och kalla det onda för ont. Gör så att vi alltid har ditt löfte i våra hjärtan: ”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom ska jag kännas vid inför min fader i himlen”.

Fader J Förklarar

Posted by ... On 00:45

Fader Janusz förklarar söndagens läsningar även i veckobladet som vi får med oss hem efter högmässan... så vi tänkte att vi passar på att skriva in kyrkohederns reflektioner här också ;)

TJUGONIONDE SÖNDAGEN "UNDER ÅRET"

Första läsningen (Jer 45:1, 4 - 6)
Andra läsningen (1 Thess 1:1- 5a)
Evangelium (Matt 22:15- 21)

Dagens evangelium känns verkligen aktuellt - svenska folket talar mycket om ekonomi, om skatter, avgifter, löner och räntor. Och här tycks frågan ju verkligen tas upp - från en annan tid, från ett annat land. Men vår vanliga, världsliga tillvaro, med tillhörande ekonomiska frågor behandlas av Herren i dagens liturgi.

"Är det tillåtet att betala kejsaren skatt eller inte?" Frågan kan tyckas oskyldig, men teoretisk sätt är det ett intressant problem att diskutera. Om Jesus hade svarat "ja", skulle han bli alldeles oskyldig, han skulle avfärdas och räknas som en herodian, en samarbetsman, en kollaboratör med de hatade romarna. - Och om han svarade "nej", så kunde herodianerna anklaga honom för uppror mot imperiet. I så fall skulle romarna göra processen kort mot honom. Men Jesus slår vapnen ur deras skickliga händer. Han är inte villig att gå in i en teoretisk debatt, framför allt inte en debatt med lögnaktiga förtecken. Därför svarar han, med härlig överlägsenhet:
"Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."

Och vad är det Jesus säger här då? Att vi ska ge Gud det som tillhör Gud. Vad är det som "tillhör Gud"? Svaret är enkelt -och ändå svårt, för att Allt tillhör Gud. Han är ju Skaparen, Upprätthållaren av allt. Det finns ingenting som kan undandras hans Herravälde - har vi hört i den första läsningen och psalmen mellan läsningarna. Det är den ena, mycket viktiga sidan av Jesus svar. Det finns inte något som vi skulle kunna sortera ut och om vilket vi skulle kunna säga: "det tillhör inte Honom".

Men vi tenderar att tänka ibland:
Allt det där som man brukar kalla för det "världsliga" - och det är ju ganska mycket, hör till mitt privata sfär, där Han inte äger tillträde. Här kan och ska Gud vara frånvarande. Vissa delar av skapelsen äger han tillträde till men inte alla. Det som kallas religion - Gudstjänst, bön, sakrament, alltså allt som traditionellt utspelar sig i kyrkan eller i dess närhet, det är det som "tillhör Gud". Men inte allt det andra. Det finns en söndagsliturgi, som jag är mer eller mindre villigt deltar i. Men det finns ingen vardagsliturgi, där det skulle märkas att Gud är en verklighet. Vardagen förbehåller jag för mig själv.

I en sådan tolkning är Jesus helt främmande. Det måste märkas också i vardagen, t.o.m i detaljerna, att Gud är en verklighet för mig. Rent av i mitt ekonomiska beteende: Jag kan inte bete mig hur som helst, som om moralen slutade vid min plånbok, mitt kassafack eller t.o.m. börshuset eller riksdagshuset. Vi vet att vi som kristna överallt måste låta oss drivas av Kärlekens Ande, som i Kristus har förnyat oss och hela skapelsen.

Men och detta är utomordentligt viktigt, och omfattar den andra sidan av Jesus svar: Att allt tillhör Gud innebär inte att allt är helt enkelt gudomligt. Hela poängen med skapelsen ligger just i att den är och förblir skapelse. Det är också det som Jesus antyder i sitt svar idag. Den uppslukas inte av Gud. Så har Han aldrig velat ha den. Gud älskar den som skapelse, d.v.s. något som i grund är helt beroende av Honom för sin existens, men som ändå har självständighet - när det gäller oss människor, till och med frihet så långt att vi kan säga Nej till Honom, nej till den Kärlek av hela vårt väsen, av vår själ, vårt jag, som Gud hoppas på.

Låt oss därför gå ut från detta heliga möte med hans skapande och frälsande Kärlek, som bär oss - och mitt i vår jordiska verklighet, också den ekonomiska och politiska, visa att vi vill vara Hans fria människor som med vårt självständiga arbete förbereder skapelsen för den fullkomliga förnyelsen, då det blir helt klart, ända in i minsta detalj, att den är Guds verk, som i frihet väljer att helt ge sig åt Honom.

Fader J Förklarar

Posted by ... On 08:28

Tjugoåttonde Söndagen "Under Året"

Den här söndagen talas det i texterna mycket om fest. I första läsningen är det Gud som vill hålla gästabud för alla folk, en fest med feta rätter och starkt vin. Så beskriver profeten Jesaja Guds godhet. I evangeliet framställer Jesus något som en kunglig bröllopsfest. Om Jesaja i sin framställning idag talar bara om Guds godhet, så har Jesu framställning mycket allvar i sig.
I våra dagar blir ofta ätande bara en mekanisk handling. Man måste äta för att orka arbeta, eller man äter för att man känner ett behov i kroppen, ibland efter någon maträtt, ibland efter någon sötsak. Maten blir ibland något man slänger i sig. Många känner väl igen sig i frågan som ställs efter en måltid av den som stått i köket och lagat maten: "Vad var det du åt? Kände du det, du som bara slänger i dig all mat?"

När vi samlas för eukaristin är det som till en ovanligt högtidligt fest där Guds ord och Kristi kropp är närvarande. Till den ska vi samlas väl förberedda. Här är det inte något som vi bara slänger i oss. Det handlar inte heller så mycket om vad vi har på oss eller i vilken bänk vi sitter, utan om vad vi vill tala med Konungen om. Han som inbjuder oss till att samarbeta med Honom.

Första läsningen (Jes 25:6- 10a)
Andra läsningen (Fil 4:12- 14, 19- 20)
Evangelium (Matt 22:1 - 14)

F. Janusz förklarar

Posted by ... On 22:30

Vår underbara kyrkoherde, f. Janusz tar sig alltid tid att skriva några inledande & avslutande ord efter söndags läsningarna och evangeliet, i veckobladet, som församlingsmedlemarna får med sig hem varje söndag.
Så vi tänker låna hans texter och sprida dem elektroniskt här under segmentet "f. Janusz förklarar" :) hehe
Följande är för den tjugofemte söndagen under året.





"Dagens evangelium - liknelsen om arbetarna i vingården, där de sista, som arbetat bara en timme, får lika mycket som de första som har mödat sig sedan soluppgången - är givetvis inte ett inlägg i modern debatt om lönepolitik och rättvis kompensation för utfört arbete. Även om den formella rättvisan - lön efter överrenskommelse - består, så kan vi tycka att det ändå är orätt att de sistkomna skall behandlas lika väl som de som kommer först. Men här rör det sig inte alls om en sådan debatt. Det handlar istället om Guds överväldigande generosistet, hans kärlek, som ser långt djupare än ytan. Det är tack vare denna generositet som vi överhuvudtaget existerar och har en chans att nå vårt livsmål: den eviga föreningen med den Gud som har skapat oss för just detta."

"Denna söndag har flera budskap, om man ser på texternas innehåll; kanske kan man, trots att den andra läsningen in på något sätt är harmoniserad men den första, ändå hitta något med de båda andra, som betonar Guds annorlunda, överväldigande, nästan skrämmande generositet. Och detta gemensamma hittar vi just i fascinationen av Guds "annorlundaskap", som kan åtstadkomma hos en man som Paulus att han längtar bort från detta liv till det andra, som redan tar sin början här; att vara med Kristus, att vara hos Kristus är mer än allt annat, just därför att han är så annorlunda, så överväldigande generös. Låt oss därför inte göra Honom, den rättfärdige och kärleksrike besviken. Låt oss tvärtom anstränga oss att se lite djupare än ytan. Låt oss bokstavligen - inte bara s.k. "andligen" - hämta kraft i denna heliga måltid, där vi ju häpnadsväckande nog är med om, inte enbart intellektuellt - andligt, utan högst verkligt, i vår verkliga värld bära fram det enda och ständigt verksamma offer, som är här närvarande under brödets och vinets enkla och gestalter. Ja, låt oss bära fram denna eviga hängivelse, det enda offer som är Honom värdigt, åt vår Fader i himmelen, och med det också i överflödande generositet, som vi får av Honom, oss själva - allt vad vi är och allt vad vi har. Då börjar vi så småningom förstå, att döden rent av kan vara en vinning, därför att livet för oss är Kristus.