Tyvärr har Marcus slutat blogga, men när man går igenom den antika arkivet finner man intressanta reflektioner om hur det är att vara katolik, om tron och den katolska kyrkan. Här nedan finner ni ett inlägg där han tydligör hur löjligt det är med människors fördomar gentemot kyrkan. 
Anna Hellgren ser spöken mitt på ljusa dagen. Det kan knappast vara särskilt hälsosamt. Som vanligt är det den katolska kyrkan som antar formen av den nya tidens farsot, ett sorts helvetets spökryttare som hatar kvinnor, förbjuder abort, och dunkar bibeln i skallen på varje frisinnad kärleksliberal som alltid sitter trygg med sina sanningar, halvtaskigt formulerade som åsikter.
Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare?
Man får intrycket att alla religionsmotståndare i Sverige har fått knulla på hjärnan. Är det allt ni tänker på? Vem som gör vad med vem? Har inte kyrkan andra svar? Har ni inte själva andra frågor, om livet, konsten, döden, skulden, förlåtelsen, trösten, kärleken?
Hellgren skriver att katolska kyrkan har stort inflytande över EU. Det låter som en roman av Dan Brown där påvar i munkjacka sveper förbi som hastiga skuggor med blodet droppande från sina händer.
Min katolska kyrka är en förlåtande, revolutionär, frimodig, värdig, vacker och tolerant kyrka. Jag känner helt enkelt inte igen mig i denna ständiga svartmålning som media i Sverige ägnar sig åt. Det finns en daglig andlighet som berikar mitt liv, som gör mig till en bättre människa.
Jag är medveten om den katolska kyrkans skam och skuld. Men samtidigt finns det en vardaglig längtan och tro på Gud i den katolska tron, med bikten som en pärla i detta radband, som inte en enda gång får komma till tals.
När Sverige har bestämt sig för en sak är det klart och givet att detta är det enda och rätta sättet. Men tänk om frågan när ett liv blir ett liv är för komplicerad för att överlämnas åt gapiga abortivrare och lika rabiata abortmotståndare? Tänk om synen på skuld, försoning, närhet och sexualitet inte är så frisinnad och radikalt självklar som den tycks vara på Ottars redaktionsråd. Tänk om många människor längtar efter en andlig tröst, efter sammanhang, efter en Gud som alls inte är dömande, kvinnohatande Gud som Hellgren vill göra gällande, utan istället är en tolerant, inbjudande, livsbejakande Gud som varje dag utgör en hamn och tröst för miljoner människor runt om i världen. Men det klart. Det är inte en svensk Gud. Det är inte en ständigt lismande, politiskt korrekt Gud som gått de rätta utbildningarna i fantastisk queerteori utan bara en Gud att ty sig till när livet drar lans och blir svårbegripligt. När jag kommer ut från en mässa i en katolsk kyrka ser jag inga spöken längre. Hellgren är hjärtligt välkommen att testa.
Här finns Hellgrens artikel: http://www.expressen.se/kultur/1.1592635/eumeniderna
