Marias plats i katolsk tro missförstås ofta. Katoliker tillber inte Maria utan vi ber om hennes förböner (att hon ska be för oss). Tillbedjan tillkommer bara Gud. Men katoliker vördar Maria, eftersom hon fick den största uppgiften en människa kunde få. Genom henne gjorde Gud sin inträde i mänsklighetens historia. Ingen större värdighet kunde ha givits åt en människan.
Domenico Savio
9 mars
Domenico föddes år 1842 i Riva di Chieri av fattiga lantarbetate. Vid sju års åldern fick den fromme pojken ta emot sin första kommunion. (Vid den tiden brukade detta ske efter att man uppnått 12 år). Med ett barns handstil men med en vuxen människas beslutsamhet skev Domenico på en papperslapp sitt livs motto: ”La morte, ma non peccati” – Hellre dö än synda! – För sitt glada sätt och sin förmåga att vedergälla ont med gott blev han älskad av sina kamrater och lärare. När han kommit till Don Bosco’s ”oratorium” märkte den helige prästen genast att pojken var ”gjort av gott tyg”. Domenico tog upp ordet och sade till honom ”Om jag är tyget, skall ni vara skräddaren”. Även i sin nya skola hos Don Bosco blev han omtyckt av alla. När han övertygade andra om att låta bli att synda, gjorde han det taktfullt, att ingen kände sig sårad.
En gång hörde han en kusk svära. Domenico frågade honom mycket artigt, om han kunde visa honom vägen till oratoriet. Kusken svarade vänligt, att han tyvärr inte visste vägen dit. Då bad pojken mannen, om han kunde göra en annan väntjänst för honom. ”Gärna”, svarade kusken. Och Domenico sade: ”Var snäll och missbruka inte längre Guds namn”. En annan gång såg han en soldat i paraduniform, som inte ville böja knä vid Kristi Lekamens procession. Utan ett ord bredde han ut sin rena näsduk på marken framför soldaten och föll själv på knä bredvid honom. Soldaten rodnade och följde hans exempel.
12 år gammal visste han redan att han snart skulle dö. Slutligen blev han så svag att han inte längre orkade läsa eller leka med sina kamrater. Don Bosco såg att det vore bäst att skicka honom till familjen. Pojken förstod att detta var dödsdomen. Med ett leende tog han avsked från sina vänner: ”På återseende hos Jesus!”. Sina bedrövade föräldrar tröstade han så gott han kunde. Hans sista ord var: ”Käre pappa, jag har aldrig sett något så underbart som jag ser nu.” Han dog den 9 mars, 1857.
Idag är Domenico skyddshelgon för skolbarn.
Bernadette Soubirous
Firas 16 april
Lourdes, där Bernadette föddes 1844, var vid den tiden en liten och okänd by i de franska Pyrenéerna Hennes far var mjölnare, men tvingades lämna kvarnen och leva med sin allt fattigare familj på tillfälliga arbeten.
Den 11 februari 1858 var en kall morgon. Hos familjen Soubirous hade veden till spisen tagit slut. Så skickades Bernadette och hennes lillasyster Antonia ut för att samla ved. Även en väninna följde med. Flickorna gick över kvarnens vattenkanal till klippan Massabielle och spred sig längst Gaveflodens strand. Bernadette var ensam framför grottan, som öppnade sig mot floden. Då hörde hon plötsligt ett kraftigt ljud. Fastän det var vindstilla, skakades en närbelägen ek som av en storm. Den mörka grottan uppfylldes av ett lysande moln och på en klippavsats visade sig en vacker kvinna.
Bernadette föll på knä och började be rosenkransen. Kvinnan hade även hon en rosenkrans i handen, men bad med flickan enbart ”Ära vare Fadern…” inte ”Hell dig, Maria”. På Bernadettes fråga, vem hon var, svarade Kvinnan: ”Jag är den obefläckade avlelsen”. De som senare förhörde flickan, påpekade att svaret saknade mening, men Bernadette höll fast vid sin berättelse: ”Så har hon sagt”.
När synen upprepades, kom fler och fler människor till grottan för att be. Vid källan, som började rinna vid klippans fot, hände otroliga saker: Blinda fick sin syn, döva sin hörsel och lama började gå. För vetenskapsmännen var Lourdes en chock, men de underbara tillfrisknandena kunde inte förnekas.
Bernadette blev omringad, dels av nyfikna, dels av tvivlare, som behandlade henne med förakt och misstro. Hon led mycket av allt ståhej och flydde till systrarna i Nevers och bad om att bli upptagen i deras kloster. ”Jag har kommit för att gömma mig hos er”, sa hon. Där fick hon skötta bland annat om sårade i fransk-tyska kriget. Men hennes undangömda liv som syster varade inte länge. Hon dog 35 år gammal i tuberkulos, den 16 april år 1879. Hennes kropp bevarades från förruttnelse. Som om hon sov, ligger hon i en glaskista i klosterkyrkan i Nevers.
Hon är helgon för fattiga, sjuka och för familjen. Hon framställs oftast med en rosenkrans i handen.
