Det är befriande att tystnaden bryts om sexövergrepp och annat maktmissbruk i katolska kyrkan. Sanningen är ingens fiende, allra minst kyrkans. Sanningen befriar, för att citera Jesus. Den är befriande för offren, som äntligen blir tagna på allvar. Befriande för förövarna, som inte längre behöver leva dubbelliv. Befriande för hela kyrkan, som kan ta itu med systemfelen, av vilka ett är tystnad för att rädda prästernas image. Huset måste städas och vädras. En reningsprocess har börjat, tack vare medierna.
Stockholms katolska stift, som territoriellt omfattar hela landet (man räknar med att det finns cirka 150 000 katolskt döpta personer i Sverige) har hittills mottagit tre anmälningar om sexuella övergrepp, begångna av präster sedan 1940-talet.
Vi hoppas att det inte finns fler skelett i garderoben. I så fall skall de fram.
I den katolska kyrkan, som har 1,3 miljarder medlemmar och därmed är den största religiösa grupperingen i världen, finns ungefär en halv miljon präster, diakoner och prästkandidater, samt över en miljon andra ordensmedlemmar med celibatslöfte.
Det är självklart att man finner åtskilliga tragiska misslyckanden i en så stor population. Man kan göra skandalreportage om präster, nunnor och munkar varje dag intill domedag, om man är på det humöret.
På grund av kyrkans unikt enhetliga organisation känner sig alla katoliker obehagligt berörda av uppgifter om andra katolikers och i synnerhet prästers brott, var de än sker i världen. Katoliker är överrepresenterade i helgonkalendern och i fängelserna, brukar man säga.
Det är olidligt att präster, som är satta att skydda de mest skyddslösa och predika människovärdet, inte minst genom sitt exempel, missbrukar det övertag som varje själavårdssituation innebär. Man har rätt att ställa högre krav på präster än på vanligt folk.
Även om det rör en eller ett par procent av prästerskapet, som nu visar sig skyldiga, mår alla präster och vanliga katoliker illa av vad som rapporteras – en kollektiv botgöring som är högst rimlig.
Men det är inte roligt att vara ung katolik i en skolklass idag. Många vågar inte avslöja sin kyrkotillhörighet, inte minst på grund av mediernas braskande rubriker.
Katolska stiftet antog i september 2004 en detaljerad beredskapsplan mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar, och alla anställda inom kyrkan skickades på utbildning. Riktlinjerna stadgar att alla övergrepp omedelbart skall anmälas till polis och sociala myndigheter, samt till stiftsledningen, i förekommande fall via en kvinnlig kontaktperson som kontrollerar att polisanmälan sker. Anmälan görs därefter skriftligt eller inför två vittnen.
Barns säkerhet måste gå före alla andra hänsyn. Under den tid som utredning pågår avstängs den anmälde från tjänsteutövning. Även om brottet är preskriberat enligt civil lag görs en kyrklig utredning.
Men för att få perspektiv på allt detta kan litet ytterligare statistik vara belysande. Rutinmässigt brukar det prästerliga celibatet anges som orsaken till dessa brott. Katolska kyrkan har 21 riter. Den största av dem, den latinska, förpliktar sina präster och diakoner att leva ogifta för himmelrikets skull (jämför Matteus 19:12).
Huruvida denna tusenåriga disciplin är bra eller inte kan man fritt diskutera. Precis som singellivet, samboskapet och äktenskapet är celibatet en problemfylld livsform och kan vara himmel eller helvete, beroende på personer och omständigheter.
Men enligt den tyske rättspsykiatern Hans-Ludwig Kröber – själv ateist – är risken att råka ut för pedofiler 36 gånger högre bland populationen i stort än bland gruppen katolska präster.
Inte bara katolska kyrkan har ett trist brottsregister. Också i Svenska kyrkan, som inte har några celibatsregler, har ett flertal incidenter av präster mot minderåriga i de tretton stiften anmälts inomkyrkligt under de senaste tio åren. Några få fall har överlämnats till polisen. Varje år görs nya anmälningar om övergrepp på barn, uppger man på centralt håll inom kyrkan.
Man kan lätt föreställa sig vad en noggrann undersökning av allt som förevarit (från låt oss säga 1950) i statliga och privata barnhem, skolor, universitet, idrottsföreningar, militärförläggningar, familjer, släkter och andra kollektiva sammanhang skulle ge vid handen om utnyttjande av underåriga eller personer i beroendeställning.
Hälften av institutionsvårdade svenska barn uppger sig ha blivit utsatta för övergrepp, enligt en utredning. Enligt Bris tog barn kontakt med organisationens telefon 1 521 gånger under 2009 – mot 1 423 gånger året innan – för att tala om sexuella övergrepp och ofredanden. År 2008 anmäldes 14 342 sexbrott i Sverige, varav 5 446 fall av våldtäkt.
Också detta bottnar i ett systemfel, som vidhäftar hela vuxenkollektivet. Varje medborgare borde känna sig obehagligt berörd, och medansvarig till det rådande klimatet som hotar allas vår integritet.
Medierna borde fundera över om det intensiva och exklusiva intresset för katolska kyrkan är berättigat. Problemen finns tyvärr inte bara i kyrkliga kretsar. Hela samhället borde göra bot och bättring för förbrytelserna mot dessa våra minsta, som saknar resurser att försvara sig och tala för sin sak.
Tack gode Gud för den fria mediebevakningen, som håller ett samhälle friskt och i bästa fall förhindrar, eller åtminstone påtalar, de starkas utnyttjande av de värnlösa. Men också medierna är makthavare, och deras verklighetsbeskrivning är nutidens motsvarighet till kyrkans formuleringsprivilegier i det forna enhetssamhället.
Detta vårt gemensamma problem är inte betjänt av otillbörliga förenklingar och längtan efter tydliga syndabockar.
ANDERS PILTZ
Anders Piltz