Nu jublar alla över att Robert Edwards belönats med Nobelpriset i medicin för utveckling av metoden för in vitro fertilisering (IVF). Tusentals tidigare barnlösa par har på detta sätt kunnat få barn och blivit den familj de drömt om. Det är bara att lyckönska alla dem som kommit i åtnjutande av detta.
Samtidigt måste man säga att metoden och årets val av pristagare inte är oproblematiskt. I stadgan för Nobelpriset sägs att den skall belönas som har gjort mänskligheten mest nytta. De som har nytta av detta är barnlösa par i den rika världen. Samma del av världen som aborterar massor av fullt friska barn, medan den fattiga delen av världen knappast har någon nytta eller glädje av detta. Alternativ till barnlöshet kunde ju vara att adoptera barn från den delen av världen som så väl behöver ett tryggt hem och drägliga förhållanden. Ulf Silferling reflekterar på Nytt och Noterat-bloggen:
Man kan verkligen undra hur Nobelpriskommittén tänkt. Tänker den på lättnaden för de barnlösa föräldrarna, som nu till höga samhällskostnader kan få sina egna barn - eller handlar det kanske om något helt annat: Att skapa legitimitet åt hanteringen med "överblivna" befruktade embryon, dessa som kan användas till att framställa stamceller för okända öden i forskningens tjänst - eller vanligast, för vasken? Tillåt en lekman att fråga sig; fanns det verkligen inget annat att prisbelöna inom det enorma medicinområdet? Var står i så fall vår medicinska grundforskning? Och framförallt: Vilken syn på människan och hennes basala behov behärskas Nobelpriskommittén av, om den menar att detta var den viktigaste.
Från katolskt håll har påpekats att metoden förutsätter att en massa friska embryon faktiskt måste kastas, ett faktum som det är förfärande tyst om, men det rör sig faktiskt om begynnande mänskligt liv. Pinsamt är också att man försöker bagatellisera och förlöjliga sådana påpekanden och att dramaturgin på nytt målas upp: Den bakåtsträvande kyrkan mot den upplysta progressiva vetenskapen.
Men de etiska frågorna kring människolivets början har sedan 1970-talet varit en tabubelagd fråga i den svenska debatten. Abort handlar "bara" om reproduktiv hälsa och är en självklar rättighet, det spirande livet är "bara" en cellklump och en del av kvinnans kropp, abort är därför inget komplicerat alls, - okey då, överbevisad och tvingad att erkänna att det ändå handlar om ett eget från modern skilt liv, tvingades en RFSU-representant i ett TV-program att erkänna att det var som "att slå ihjäl en mygga".
Denna tystnad och tabubeläggning av att tala om de etiska frågorna kring livets början är skrämmande. Alla som varit med om en abort vet mycket väl att det inte är så enkelt som det framställs. Tack och lov att ändå kyrkan talar klarspråk om detta.
Per Landgren har en bra artikel på Newsmill där han problematiserar frågan och drar slutsatsen:
När vi nu under hösten gläds över nobelpriset i medicin och över alla barn som har fötts efter IVF-behandling, så borde vi väl också göra allt för att minimera och avsluta all forskning som sker på mänskliga varelser på bekostnad av deras integritet och människovärde. Forskare, politiker och andra borde ta sitt ansvar och följa människovärdesprincipen även på detta område.
Men det är locket på. Istället för att börja diskutera dessa frågor vill man komma åt dem som av samvetsskäl inte vill göra abort. Yrkesförbud och åsiktsregistrering väntar dem om ett förslag i Europarådet designat Carina Hägg går igenom. Vi lever i en sjuk värld.
1 Kommentera:
Tack, trevligt jobb! Detta var saker jag var tvungen att ha.
Skicka en kommentar