Från veckobladet ~ 28 söndagen under året
Inledande ord:Tacksamhet är en sällsynt blomma- säger ett svenskt ordspråk. Och jag förmodar att det finns liknande formuleringar också i andra språk, för det är ju i allmänt en erfarenhet som man gör, att det ibland är väldigt svårt med tacksamhet.
Många människor har svårt att säga tack, när de har fått hjälp, eller har fått ta emot någon gåva. Och den berättelsen som finns i dagens evangelium belyser också denna sanning (jmr 2 kung 5:14-17 + 2 Tim 2:8-13) 10 stycken blev botade från spetälska; bara en återvände och tackade Gud för detta inder.
Men sedan är evangeliet naturligtvis också en maning till oss, till tacksamhet. Händer det inte ganska ofta, att vi ber till Gud om hjälp i någon sak men när vi sedan verkligen blir bönhörda så glömmer vi att tacka? Det gäller också våra medmänniskor.
Som jag skrev i början- det är svårt för många att kunna säga tack och känna tacksamhet i sitt inre, att inte bara säga tack som en rutin. I det svenska samhället så säger man "tack" nästan hela tiden. Men frågan är, om det känns på det viset? Att visa tacksamhet, det blir inte uppenbart bara genom att man säger tack. Och tack gentemot Gud- är det inte så att vi ofta glömmer att tacka Gud när vi har blivit bönhörda? Man tänker spontant på de ord som den helige Paulus en gång skrev, där han säger
"Tacka alltid vår Gud, och Fader för allt"
För vi har verkligen motagit allt vad vi är och vad vi har av Gud, och därför borde det vara en självklarhet för oss kristna att alltid visa tacksamhet mot Gud och gentemot våra medmänniskor, som visar oss hjälp och vänlighet. George Herbert, 1500-tals tänkaren från wales har skrivit en kort, men mycket vacker bön.
"Herre, vår Gud, du har gett oss så många gåvor. Vi ber dig, ge oss en sak till- ge oss tacksamma hjärtan!"