Dawkins anser sig ha kunnat logiskt resonera ut Guds existens i sin bok "The God delusion". Till svar har två universitetsprofessorer, Scott Hahn & Benjamin Wiker, ifrågasatt Dawkins argument bit för bit, i boken "Nedmontering av Dawkins argument mot Gud". Det här kan bli ett långt inlägg, men det kommer att vara värt det för er som är intresserade av ämnet.
Dawkins skriver: "Vilken konstruktör som helst, med förmågan att kunna konstruera den bländande samlingen av levande varelser, måste vara långt mer intelligent och komplicerad än vad vi kan föreställa oss. Och komplicerad är bara ett annat ord för osannolik - och kräver därför en förklaring."
Hahn & Wiker svarar: I det alldeles nyss citerade stycket, vidhåller Dawkins att något som är intelligent också måste vara komplicerat, och "komplicerad är bara ett annat ord för osannolik". Det är ett mycket märkligt och diskutabelt antagande. Handlingen i Jane Austens Stolthet & Fördom är komplicerad. I vilket avseende är den osannolik? Med det menar vi inte hur troligt det är att någon som Elisabeth Bennet från Englands lågadel skulle kunna bli gift med någon som Mr. Darcy från högadel. Vi fokuserar på det osannolika med boken i sig, som en komplex roman och så som den skrevs av sin författare. Kan vi med rätta dra slutsatsen att den är osannolik bara därför att den är komplicerad?
Svaret är att den inte är antingen sannolik eller osannolik; de invecklade handlingarna i romanen tillkom inte av en slump, utan på grund av författarens val. Så åtminstone i detta fall är komplicerad inte bara ett annat ord för osannolik. Det är i själva verket ett annat ord för intelligent konstruerad.
Dawkins skulle förstås opponera sig och säga någonting i stil med detta: Naturligtvis konstruerades boken på ett intelligent sätt, men dess komplexitet kan behandlas som en fråga om sannolikhet (så att komplicerad är ett annat ord för osannolik). Boken är en sträng av bokstäver. Sannolikheten för var och en av det engelska alfabetets bokstäver att uppträda (om vi tar med blanktecknet, utesluter alla skiljetecken, och inte skiljer på små och stora bokstäver) är 1 på 27. Vi skulle alltså kunna beräkna sannolikheten för att Stolthet & Fördom skulle kunna genereras med slumpens hjälp. Vi multiplicerar då helt enkelt 1/27 * 1/27 * 1/27 och så vidare, tecken för tecken, tills vi kommer till slutet av boken. Det blir förstås ett mycket litet tal, för att uttrycka sig milt. Hur litet? För att få åtminstone en aning, tittar vi endast på romanens berömda inledande mening: It is a truth universally acknowledge, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife. Sannolikheten att en av ren slump generera denna 115 tecken långa mening är 1 på 27 upphöjt i 115 (strax över 4*10 upphöjt i 164).
Var och en som har läst Dawkins bok "Den blinde Urmakaren" lägger märke till att det är precis så som han behandlar Shakespeare för att belysa en poäng angående evolutionen. Med utgångspunkt från ett gammalt talesätt, att om en miljon apor fick hamra på en miljon skrivmaskiner i en miljon år så skulle de producera samtliga Shakespeares verk, försöker han visa att korta meningar av Shakespear kan genereras slumpvis av en dator om vi tillåter kumulativt urval. Hans poäng är att om en dator kan få fram en Shakespearesk mening av en slump, så är det gamla talesättet sant. Och detta betyder, sluter han till sig med en analogi, att en evolution som bara arbetar med slumpen och kumulativt urval kan generera meningsfulla DNA sekvenser av "bokstäver" genom att slumpvis blanda A, G, C och T.
(Jag hoppar över ett stycke om forskning som motbevisar Dawkins ordspråk, fram till...)
... Som han självklart borde medge är det inte så som Austens mästerverk kom till. Stolthet & Fördom kom till genom Austens intelligenta val som författare, inte genom slumpvis kumulativ generering, bokstav för bokstav. Även om man erkänner detta är det ändå möjligt att ge en annan typ av förklaring, en som bygger på slumpen och inte intelligens. Det finns alltså två sorters förklaringar till Stolthet & Fördom, och vi råkar veta vilken av dem som är korrekt. Dawkins skulle säga detsamma angående evolutionen; vi råkar veta att den korrekta förklaringen är slumpen och inte intelligens.
Men här kan vi ställa oss en intressant fråga. I båda fallen finns det två valmöjligheter, två sorters förklaringar, intelligens och slumpen. Kan det vara så, när det gäller evolutionen, att Dawkins försöker förklara hur vissa saker uppkommit av en slump, när de i själva verket mycket väl kan ha uppkommit på ett annat sätt, genom intelligens? Detta är en viktig fråga eftersom den framhäver en avgörande skillnad mellan en möjlig förklaring och ett verkligt bevis. För oss framstår det åtminstone som, att så länge som Dawkins tror att han kan ge någon sorts förklaring med slumpen, verkar han nöjd med att tänka att det måste ha gått till på så sätt. Men det vore ett fundamentalt misstag. Man kan förklara uppkomsten av en viss händelse eller ett ting som en ren slump ( exempelvis Austens roman eller Shakespeares sonetter), på samma sätt som man kan ge den en marxistisk eller freudiansk förklaring. Men den verkliga frågan bör alltid vara, utan ideologiska hänsynstaganden: Hur gick det till egentligen?
Hahn & Wiker ägnar 5 sidor till åt att resonera kring Dawkins påstående - det är väldigt intressant och välskrivet, men ni får låna eller köpa boken för att se resten, cause I got blisters on me fingers ;) 
