(Svensk utgåva, Veritas Förlag, 2007)
Seewald: Många har föreställningen att kyrkan skulle vara en väldig maktapparat.
Papa Benny: Jo, men man måste först se att strukturerna som sådana ska vara tjänandets. Till exempel är inte påven den överste härskaren - han kallar sig sedan Gregorius den Store för "Guds tjänares tjänare" - utan han ska vara lydnadens garant så att kyrkan helt enkelt inte kan göra som hon vill. Påven kan heller inte säga: jag är kyrkan, eller jag är traditionen, utan tvärtom, han är bunden, han förkroppsligar kyrkans bundenhet. När det i kyrkan uppstår försök att göra något på annat och bekvämare sätt, måste han fråga sig kan vi överhuvudtaget göra så?
Påven är alltså inte det organ som man kan använda till att ropa fram en helt annan kyrka, utan han är skyddsvallen mot all egenmäktighet. Jag tar ett exempel: Utifrån Nya testamentet vet vi att det sakramentala, fullbordade äktenskapet är oåterkalleligt och oupplösligt. Nu finns det strömningar som säger att påven naturligtvis kan ändra den saken. Nej, han kan inte ändra den saken. Och Johannes Paulus II har år 2000 i ett stort tal inför de romerska domarna förklarat att han, om tendensen till förändring av äktenskapets oupplöslighet, bara kan säga att påven inte kan säga som han vill, utan att han tvärtom alltid på nytt måste inskärpa lydnaden, måste i den meningen så att säga fortsätta tvätta människors fötter.
0 Kommentera:
Skicka en kommentar