Fredrik Reinfeldt är upprörd. Det är Lars Ohly också. Och Mona, Maud och alla de andra partiledarna i riksdagen. De har inte stått så enade tillsammans sen lagen om samkönade äktenskap infördes.
Anledningen är naturligtvis Jimmie Åkessons debattartikel om islam som publicerades i Aftonbladet häromdagen.
"– Det här är en klassisk högerextrem retorik: att måla upp en grupp som en stor fiende som kommer att ta över. " menar miljöpartiets Maria Wetterstrand.
Klassisk högerextrem retorik. Ja, jag håller med henne. Även om den extrema vänstern använder sig av precis samma retorik, förstås. Fascism som fascism. Läs hela artikeln här och döm själv.
Själv vill jag dock minnas att Folkpartiets egen Cecilia Wikström för inte så längesen uppmanade att "stå emot de katolska krafterna i Europa".
Klassisk högerextrem retorik: att måla upp en grupp som en stor fiende som kommer att ta över. Borde Maria Wetterstrand ha sagt.
Det gjorde hon inte. Det hördes inte ett enda litet knyst från riksdagen. Varken om hets mot folkgrupp, rasism eller högerextremism. Att måla upp ett hot från "katolska krafter" är uppenbarligen helt i sin ordning. Men att varna för muslimska krafter är det inte.
Inte heller när svenskkyrkliga prästen Annika Borg deklarerade att hela Katolska Kyrkan i princip är uppbyggd kring ondsinta, perverterade prästers begär efter att begå övergrepp mot barn hördes så mycket som ett pip från de etablerade politikerna.
"... systemet, det teologiska och kyrkliga, finns just för att få tillgång till sex. Sedan gör celibat och annat att det förvärras. Men sexualiteten har sökt sitt system." skrev Annika Borg. Och påstod därmed att den världsvida Katolska Kyrkan är uppbyggd kring ett perverst begär efter att ha sex med barn.
En värre nidbild av världens största kristna kyrka och en värre kränkning av en miljard människor är svår att hitta.
Ändå fick Annika Borg stå oemotsagd utom av några få katoliker. Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och alla de andra som nu går man ur huse för att visa sin avsky lät hennes fientliga påhopp passera som vore det helt i sin ordning.
Inkonsekvent och erbarmligt pinsamt. Och frågan man måste ställa sig är:
Varför är Jimmie Åkessons debattartikel om islam värre än Cecilia Wikströms och Annika Borgs uselt underbyggda påhopp på Katolska Kyrkan?
Varför betraktas Jimmie Åkesson som främlingsfientlig medan Cecilia Wikström och Annika Borg betraktas som rumsrena och städade?
Det finns flera skäl. Och inget av dem handlar om det egentliga innehållet i Åkessons artikel - eller sanningshalten däri. För hur fördomsfull hans artikel än må vara är den inte ett dugg mer fördomsfull än ovan nämnda artiklar om Katolska Kyrkan. Det handlar helt enkelt om att fördomarna mot kristendomen blivit så utbredda i Sverige att de numera är politiskt korrekta. Att det gamla ingrodda lutherska hatet mot katoliker närmast är en del av den politiska kulturen. Och att de svenska politikerna är så rädda att framstå som alltför svenska att de använder helt olika glasögon beroende på vilken religion debatten handlar om.
Därför är politikernas reaktioner på Jimmie Åkessons artikel högst inkonsekventa. Demokratin kräver nämligen att alla religioner är likställda. Ett angrepp på islam och ett angrepp på kristendomen ska ses på exakt samma sätt.
Om ett angrepp på islam är rasistiskt så är alltså även ett angrepp på kristendomen rasistiskt. Och om ett angrepp på kristendomen är religionskritik så är följaktligen även ett angrepp på islam religionskritik.
Själv är jag helt och hållet för en sund och konstruktiv religionskritik. Jag skulle inte för ett ögonblick vilja leva i ett samhälle där människor inte får kritisera de religiösa samfunden. Ett sådant samhälle är odemokratiskt och orättfärdigt.
Och därför känner jag avsmak idag då våra folkvalda politiker, oavsett partifärg, så tydligt visar att de upphöjer en religion - islam - till en helighet som inte får kritiseras på samma villkor som andra religioner. Och därmed stödjer ett samhälle som är odemokratiskt och orättfärdigt.
Skrivet av: Bitte http://katolsktro.blogspot.com/
Trots en mycket klok och stillsam framtoning, har påven under året fått utstå en stundtals mycket omild behandling i massmedia. Kring detta reflekterar kardinal Angelo Bagnasco i ett tal, som han höll vid det italienska Biskopskonferensens plenarmöte nyligen. Katekesundervisning och möten med lokalförsamlingar röner knappast uppmärksamhet, konstaterar kardinalen. Men när påven säger något om de så kallade ”icke-förhandlingsbara principerna” eller om Europas kristna rötter, då leder detta ofta till rubriker ämnade att väcka indignation. Konfliktskapande ord prioriteras alltid före de ord som alla kan omfatta; påvens budskap om äkta frihet, och om relativismens diktatur, faller inte i god jord hos media. Man söker alltid istället de fraser som kan uppröra och tolkas till kyrkans nackdel.
