(Svensk utgåva, Veritas Förlag, 2007)
Seewald: Erich Fromm anser att givandets viktigaste område inte är det område som handlar om materiella ting. En människa ger den andra mest när hon ger av sig själv, alltså av det mest kostbara hon äger, av sitt eget liv. Hon ger av sin glädje, av sina intressen, av sitt förstånd och sin kunskap och naturligtvis också av sin humor och tråkighet - kort sagt av allt som för henne är levande.
Benny16: Att giva kan primärt inte handla om att man ger pengar, det är självklar sanning. Naturligtvis kan också pengar vara mycket nödvändigt. Men där man bara ger pengar blir det för den andra oftast bara stötande. Ofta har jag sett den saken i tredje världen. När ni bara skickar pengar, sade någon där, skadar ni för det mesta mer än ni gör nytta. Pengar blir alltid snabbt missbrukade någonstans och förvärrar situationen ännu mer. Och då måste ni ge ännu mer. Ni måste komma själva, ni måste ge av er själva och också hjälpa till så att de materiella gåvorna som ni kommer med kan bli använda på rätt sätt, att de inte bara är något som kastats ut ur er säck som dessutom ger er möjlighet att på något sätt känna er lösköpta från den fråga som vi ställer er och är för er.
Så länge vi bara ger pengar eller "know - how" ger vi alltid för lite. Såtillvida var missionärerna en förebild som gav Gud till människorna, som gjorde deras kärlek trovärdig, som gav dem en ny livets väg, som gav sig helt och hållet sig själva, när de inte for dit för bara två, tre år som ett intressant äventyr, utan för hela livet, för att för alltid tillhöra människorna där, så länge som vi inte återigen lär oss färdigheten att ge oss själva blir också andra gåvor alltför lite.
Vad som nu sagts i världsperspektiv gäller naturligtvis också för den enskilde. Om det finns en vacker historia av Rilke. Diktaren berättar att han i Paris alltid träffade på en kvinna som fick slantar kastade i sin hatt. Tiggerskan förblev ändå totalt orörlig som om hon inte haft någon själ. En dag gav Rilke henne en ros och i det ögonblicket sken hennes ansikte upp. Han såg för första gången att hon hade känslor. Hon skrattade och försvann för att under åtta dagar inte sitta där och tigga - och detta för att gåvan varit mer än pengar.
Jag tror att det är i en så vacker liten händelse man kan se att många gånger en ros, en akt av tillvändelse, av hjärtlighet, av att ta till sig den andra är mycket mer värt än slantar och andra liknande materiella gåvor kan vara.
Här följer det telegram som kardinal Angelo Sodano, på uppdrag av kardinalskollegiet, samlade i Vatikanen för den tredje allmänna församlingen under Sede Vacante, sände till Hans Helighet Påven emeritus Benedictus XVI:
