(Svensk utgåva, Veritas Förlag, 2007)
Benny16: För det första måste inte vrede nödvändigtvis vara en motsats till kärlek. En far, till exempel, du vet det bättre än jag, måste många gånger tala till sin son på ett vredgat sätt i vissa sammanhang just därför att han älskar honom. Och han skulle inte tillfredsställa sin kärleksförpliktelse och sin kärleksvilja om han, för att göra det bekvämare för honom och för sig själv, inte skulle ingripa kritiskt i hans liv genom att tillrättavisa honom.
Vi vet ju att bortskämda barn, som allt varit tillåtet för, till slut inte kan komma till rätta med livet eftersom livet senare kräver annat av dem och eftersom de inte lärt sig att hålla sig själva i tukt och hålla sig på rätt väg. Eller om jag till exempel vill vara snäll mot en drogberoende och ger honom de droger han vill ha istället för att få bort honom från beroendet (vilket är mycket svårt för honom) kan man inte tala om verkligt kärlek.
Uttryckt på annat sätt: Kärlek i riktigt mening är inte alltid bara eftergivenhet, mjukhet och snällhet. Såtillvida är en blott försötad Jesus eller en Gud som säger ja till allt, som alltid är snäll, bara en karikatyr av den verkliga kärleken. När Gud älskar oss, när han vill att vi växer till i sanning, då måste han kräva saker av oss och korrigera oss. Gud måste göra det som vi med en bild kallar Guds vrede, det vill säga att han måste göra motstånd mot oss när vi avfaller från oss själva och när vi hotas av fara.
0 Kommentera:
Skicka en kommentar