När ångrar vi våra synder?

I Borta med Vinden finns det en intressant dialog mellan den vackra Scarlett O'Hara och den ivrige affärsmannen Rhett Butler. Scenen utspelar sig hemma hos Scarletts släkting, under dagen då hennes nyligen avlidne man ska begravas. Scarlett brottas med sitt samvete över att ha gjort livet jobbigt för sin bortgångne man och indirekt genom diverse handlingar orsakat hans tidiga död.

Scarlett: Jag är så rädd för att dö och komma till helvetet!... Rhett jag skulle inte ha gift mig med Frank. Det var orätt. Han var Suellens fästman, och han älskade henne, inte mig. Men jag ljög för honom och sa att hon tänkte gifta sig med Tony Fontaine. O, hur kunde jag göra något sådant?... Och så gjorde jag honom så olycklig. Jag tvingade honom att göra allt möjligt som han inte ville... jag tog livet av honom. 

Rhett Butler: Era etiska begrepp är ganska invecklade. Ni är precis i samma situation som en tjuv som blivit gripen på bar gärning, och inte är ledsen över att han har stulit, men som är förfärligt, förfärligt ledsen över att komma i fängelse. 
Om han inte vore död skulle ni vara lika elak fortfarande. Om jag har förståt er rätt, så är det egentligen inte det att ni gifte er med Frank och behandlade honom illa och var orsaken till hans förtidiga död , som gör er förtvivlad. Ni är förtvivlad, därför att ni är rädd för att komma till helvetet.

Det här fick mig att tänka: När är det vi egentligen ångrar våra synder?  Är det när vi tänker på vilka negativa följder synden kommer att få för oss personligen (genom att vi exempelvis hamnar i onåd) eller är det då vi upptäcker hur vår synd drabbar någon annan. För om jag ångrar min synd på grund av rädsla att hamna i "helvetet" så tänker jag väl fortfarande själviskt? För att följa Rhetts tanketråd, så ångrar jag att jag stal först då de negativa konsekvenserna blir påtagliga för mig personligen. Däremot om jag ångrar min synd för att det har orsakat någon annan lidande, så går det mer i linje med den typen av ånger som uppstår på grund av kärlek - eftersom jag inte har någon direkt personlig vinst i tankarna. Min uppmaning till dig min kära läsare och även till mig, är att fundera över varför vi ångrar våra synder innan vi ber om och tar emot försoningenssakrament, för att försäkra oss om att vi gör det av rätt anledning.

Categories: Reflektioner