Nyateismen diskvalificerar sig själv

Högljudda nyateister lever inte upp till de ideal av tolerans, rationalitet och vetenskaplighet med vilka de själva kritiserar religionen. Det skriver religionsdebattörerna Per Ewert och Mats Selander. 


Med frispråkiga män som Richard Dawkins, Christopher Hitchens, Sam Harris och i vårt land Christer Sturmark i spetsen har nyateismen under ett decennium varit en kraftfull röst i det offentliga samtalet kring tro och religion. Kraftfull, men förbluffande aggressiv, kanske bör tilläggas. En studie av dessa centrala förkunnare visar tydligt att de nutida ateisternas främsta företrädare lagt sig till med en häpnadsväckande intolerant, ibland närmast totalitär inställning.

Rörelsens okrönte ledare Richard Dawkins menar frimodigt att alla former, även uppenbart goda religiösa uttryck måste motarbetas kraftfullt: ”Det vi måste ta till oss är att vi bör skylla på religionen själv” eftersom så kallad ”moderat” religion enbart är ”en ohöljd inbjudan till extremism”. Och riktigt farligt blir det när Sam Harris menar: ”Vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.” Hur är detta förenligt med en tolerant och pluralistisk samhällssyn?

Ett annat problem med nyateismen är dess brist på rationella argument för sin världsbild och sin kritik av gudstron. Gudsargumenten behandlas utan djup och utan kunskap om de 30 senaste årens utveckling inom religionsfilosofi. Det är inte intellektuellt trovärdigt. Utan goda skäl lägger man också hela bevisbördan på den gudstroende och riggar så hela diskussionen till sin fördel. Också här saknas den djupare analysen om vad som med rätta fördelar bevisbördan.


Över lag tycks nyateisternas strategi vara att med högljudd retorik dölja bristen på hållbar argumentation. När man talar i intellektets och rationalitetens namn beter man sig inte så!

Och för det tredje ligger de helt enkelt ur fas med nutida vetenskapshistoriker i sina ständiga utfall mot kristen tro som en oförenlig motpol till vetenskapen. Detta samtidigt som det idag råder stor enighet bland vetenskapshistoriker att kristen tro och vetenskapen inte har varit varandras fiender, tvärtom har den kristna tron genom historien varit en viktig kraft för vetenskapens framväxt. Som vetenskapshistorikerna David Lindberg och Ronald Numbers skriver: ”Trots att det utvecklats en samsyn bland forskare att vetenskap och kristen tro inte befunnit sig i krig, vägrar konfliktscenariot att dö”.

Vi håller med ateisterna om att även religioner bör utsättas för en kritisk granskning. Men nyateisterna lever inte upp till de ideal av tolerans, rationalitet och vetenskaplighet med vilka de själva kritiserar religionen. De riskerar på detta sätt att diskvalificera sig som en trovärdig rörelse i ett modernt, upplyst samhälle.

Christer Sturmark gläntar ibland på dörren till en mer öppen inställning: ”Vi inser att våra uppfattningar kan visa sig vara felaktiga. Om argumenten visar sig tala för en annan uppfattning, ändrar vi oss.” Vi hoppas att de orden också kan vara möjliga att omsättas i praktisk handling.

PER EWERT

fil. mag. samt medförfattare till den nyutkomna antologin Gud och hans kritiker – en antologi om nyateismen

MATS SELANDER

magister i religionsfilosofi, doktorand i etik, samt lärare på CredoAkademin. Redaktör och medförfattare till nämnda antologi.

/ Svenska Dagbladet

Categories: Nyheter , Reflektioner