Domenico Savio
9 mars
Domenico föddes år 1842 i Riva di Chieri av fattiga lantarbetate. Vid sju års åldern fick den fromme pojken ta emot sin första kommunion. (Vid den tiden brukade detta ske efter att man uppnått 12 år). Med ett barns handstil men med en vuxen människas beslutsamhet skev Domenico på en papperslapp sitt livs motto: ”La morte, ma non peccati” – Hellre dö än synda! – För sitt glada sätt och sin förmåga att vedergälla ont med gott blev han älskad av sina kamrater och lärare. När han kommit till Don Bosco’s ”oratorium” märkte den helige prästen genast att pojken var ”gjort av gott tyg”. Domenico tog upp ordet och sade till honom ”Om jag är tyget, skall ni vara skräddaren”. Även i sin nya skola hos Don Bosco blev han omtyckt av alla. När han övertygade andra om att låta bli att synda, gjorde han det taktfullt, att ingen kände sig sårad.
En gång hörde han en kusk svära. Domenico frågade honom mycket artigt, om han kunde visa honom vägen till oratoriet. Kusken svarade vänligt, att han tyvärr inte visste vägen dit. Då bad pojken mannen, om han kunde göra en annan väntjänst för honom. ”Gärna”, svarade kusken. Och Domenico sade: ”Var snäll och missbruka inte längre Guds namn”. En annan gång såg han en soldat i paraduniform, som inte ville böja knä vid Kristi Lekamens procession. Utan ett ord bredde han ut sin rena näsduk på marken framför soldaten och föll själv på knä bredvid honom. Soldaten rodnade och följde hans exempel.
12 år gammal visste han redan att han snart skulle dö. Slutligen blev han så svag att han inte längre orkade läsa eller leka med sina kamrater. Don Bosco såg att det vore bäst att skicka honom till familjen. Pojken förstod att detta var dödsdomen. Med ett leende tog han avsked från sina vänner: ”På återseende hos Jesus!”. Sina bedrövade föräldrar tröstade han så gott han kunde. Hans sista ord var: ”Käre pappa, jag har aldrig sett något så underbart som jag ser nu.” Han dog den 9 mars, 1857.
Idag är Domenico skyddshelgon för skolbarn.
