“Du behöver inte lämna jorden för att nå fram till mig”, säger Gud, “jag kommer själv till dig, jag blir jordisk för din skull. Du klagar över att du inte har tid att söka mig, att ditt arbete kräver allt ditt engagemang. Men jag är själv i ditt arbete, jag blev ju snickare.
Du suckar över att du inte är tillräcklig andlig för att umgås med mig. Men för din skull har jag – din Gud – blivit materia. Från solens uppgång till dess nedgång tar jag bröd och vin och förvandlar det till min kropp och mitt blod.”
Det finns ingen motsats mellan ande och materia, och om det en gång har funnits en sådan, så har Gud övervunnit den.
Kristendomen förkunnar den stora försoningen, där allting blir integrerat.
I andra religioner betonas ofta Guds transcendens i så hög grad att människan försvinner. Guds storhet gör människan och hennes värld allt mindre. Det som saknas i dessa religioner är inte sinnet för Gud, utan sinnet för skapelsen.
Bibeln betonar ständigt att människan är stor, att Gud respekterar henne, tar henne på allvar och gör henne till sin samtalspartner, ja, förbundspartner. Skaparen sluter förbund med sin skapelse och lyfter den därmed upp till sina egna höjder.
Gud och människan är inga konkurrenter. Gud blir inte mindre därför att han gör dig stor. Det är tvärtom just genom att han ger dig en så hög värdighet som han avslöjar sin egen storhet, kärlekens storhet.
0 Kommentera:
Skicka en kommentar