”Vi är i början av en stor reningsprocess”
Anders Piltz, präst i dominikanorden, välkomnar att sanningen om de sexuella övergreppen som begåtts av katolska präster kommer fram
"Som människa och katolik blir man förtvivlad över maktmissbruk och svek mot de mest försvarslösa."
Det skriver i dag Anders Piltz apropå den senaste tidens avslöjanden av sexuella övergrepp i katolska kyrkan. Men man kan inte automatiskt skylla övergreppen på celibatsförpliktelsen, betonar han. Boven i dramat är i stället ensamhet, skador från barndomen och affektiv omognad.
Sedan början av 2002 har en deprimerande mängd uppgifter om sexuella övergrepp utförda av katolska präster förmedlats av medierna. Som människa och katolik blir man förtvivlad över maktmissbruk och svek mot de mest försvarslösa och undrar när denna vidriga serie ska ta slut. Som präst blir man ursinnig och kräkfärdig på dessa kolleger som dragit skam och vanära över ett ämbete som för inte så länge sedan tycktes höjt över varje misstanke: se en amerikansk film från 1950-talet och studera prästbilden! Den celibatäre prästen representerade godhet, självuppoffring, vishet, befriande oegennytta och hopp i en cynisk omvärld.
Nu är bevisbördan omvänd. I vårt katolska stift i Sverige råder den ordningen att varje anklagelse mot en kyrkligt anställt omedelbart leder till polisanmälan och avkoppling från tjänsten. Jag får inte ens skjutsa ett barn i min bil utan vittne. Ingen annan yrkeskategori torde vara så misstänkt. Vad hjälper det då om 99 procent av prästerskapet har levt upp till sina förpliktelser? (I den svenska katolska kyrkan är ett fall från 1950-talet känt.)
Är boven den celibatsförpliktelse som sedan tusen år är förknippad med prästämbetet i den latinska riten, den vanligaste riten i katolska kyrkan (det finns 21 riter; i de andra riterna kan präster vara gifta)? Inte automatiskt. En tysk oberoende sociolog har räknat ut att risken för övergrepp är 36 gånger så hög bland vanligt folk som bland katolska präster. Den förkrossande majoriteten av förövare i samhället lever minst av allt i något celibat. I svensk lag är sexuell aktivitet med personer yngre än femton år olaglig. I den nuvarande katolska kyrkolagen medför förförelse av person under arton år ett kyrkligt straff, normalt förlust av ämbetet.
Däremot händer det att människor som kämpar med sin sexuella läggning söker sig till det kyrkligt motiverade celibatet i hopp om att kunna få kontroll över de plågsamma krafterna. De kan misslyckas katastrofalt om de hamnar i själavårdarens roll, som ju alltid innebär ett övertag över människor i utsatta situationer.
En enda förövare kan åstadkomma förödelse genom att härja bland hundratals offer i kraft av det förtroende man gett honom. Om man betänker att det finns inemot en halv miljon katolska präster och diakoner i världen, mer än hundratusen prästkandidater och över en miljon medlemmar av olika religiösa ordnar, så är det nödvändigt att man kan hitta många nedslående exempel på personliga nederlag, om man bara letar.
Men det måste dock vara tillåtet att ställa några frågor om bevakningen av vad som vanligen kallas pedofili. Ordet avser sexuell inriktning på barn, men den alldeles övervägande mängden fall rör homosexuella förhållanden mellan präster och pojkar i puberteten, det som förr i världen kallades pederasti.
Om man på motsvarande sätt analyserade andra yrkesgrupper som med samhällets legitimering utövat makt över föräldralösa, minderåriga och handikappade - läkare, psykiatrer, terapeuter, poliser, vårdare, personliga assistenter, tränare och lärare - skulle resultatet bli nedslående. En noggrann genomgång av pastorer, ungdomsledare och institutionspersonal i vilket samfund som helst sedan 1960 (så som man gjort i den amerikanska katolska kyrkan) skulle säkerligen avslöja deprimerande förhållanden.
Den katolska prästfiguren utövar stark lockelse på författare och filmmakare. Ska Dan Brown skriva en säljande story kommer han sannolikt hellre att låta en katolsk pater bli huvudperson än låt oss säga en metodistpastor.
Katolska kyrkan intar likaså en medial särställning. Den är världens största och äldsta institution, enhetligt organiserad efter samma principer som i fornkyrkan. Om en felar blir alla andra lidande. Prästerskapet tillhör dessutom med nödvändighet en förtegenhetens kultur. Som biktfar får man dagligen lyssna på människors innersta hemligheter, sånt de aldrig skulle avslöja för någon annan, inte ens en läkare. Tystlåtenheten har smittat av sig på behandlingen av sedlighetsförbrytelser.
Det visar sig nu att övergrepp alltför ofta har förtigits i missriktad omsorg om kyrkans image, med motsatt effekt. Hemliga överenskommelser har träffats, skadestånd har betalats, parterna har lovat ömsesidig diskretion. Alltför många gärningsmän har flyttats omkring av naiva biskopar (som lyssnat till naiva terapeuter) till nya församlingar och nya jaktmarker.
I det nutida samhället finns utomordentligt ringa förståelse för celibatet som livsform. En undersökning bland präster för några år sedan visade att de överlag var lyckliga i sitt kall, som är sällsynt kreativt och givande, men tyngda av att omgivningen inte längre uppfattar celibatet som en andlig tillgång.
Man kan lätt chockera sin omgivning om man skulle tala om en förtryckt, naturlig längtan efter kyskhet, om civilisationens översexualisering och kvinnokroppens förvandling till objekt för begär. Rutinmässigt framställs celibatet som en psykologiskt deformerande tvångströja. Att det prästerliga celibatet har sitt ursprung i Jesu exempel och råd vågar man knappt vidröra. Den förment genomhygglige Jesus är höjd över misstanken för utmaningar på detta känsliga område.
Celibatet är precis lika problematiskt som alla andra livsformer. Precis som äktenskapet kan framlocka det bästa eller det värsta hos en människa (jämför Ibsen, Strindberg, Bergman och Norén) har det kyrkliga celibatet genom tiderna kanaliserat en enorm andlig energi och glädje - eller förstärkt ensamhet, dryckenskap och annan sjaskig kompensation. Skilsmässostatistiken bland präster och pastorer är inte uppmuntrande.
Åtskilliga av kyrkans helgon verkar ha haft en efter modern terminologi homosexuell läggning, något som på deras tid varken uppfattades som handikapp eller egenvärde (begreppet homosexualitet uppfanns på 1800-talet). De sublimerade sina psykiska och erotiska krafter, till gagn för omgivning och eftervärld. Man såg förr i världen mer avspänt än nu på vänskapens olika former - och ansåg inte sexualliv obligatoriskt.
Det obligatoriska prästcelibatet i latinsk rit bör förvisso diskuteras, men då får det ske på andra grunder än så kallad pedofili. Allvarligare är att man går miste om chansen till goda prästäktenskap. Äktenskapet (av de insiktsfulla betecknat som den strängaste formen av klosterliv) ställer minst lika höga krav på etik som celibatet, och det lider för närvarande under samma misstanke att vara en förtryckande struktur.
Det är ensamhet, skador från barndomen och affektiv omognad som är boven, en åkomma som är svårbotad och blir allt vanligare i vår västerländska singelkultur. Unga män utan social kompetens och psykisk balans tror sig kunna vinna social acceptans genvägen över handpåläggning, när prästbristen förleder biskopar att med hjärtat i halsgropen acceptera fler kandidater än de borde.
Men när allt detta är sagt: sanningen ska göra oss fria. Inget kan vara mer välgörande än att sanningen kommer fram. Välgörande för offren, som äntligen blir tagna på allvar och upprättade. Övergrepp i unga år blir vanligen för-ödande för resten av den människans liv. Välgörande för förövarna, som inte längre behöver dölja sitt dubbelliv utan kan erkänna, både inför Gud och människor.
Inte minst välgörande för kyrkan. Systemfel måste rättas till. Huset måste städas och vädras. Vi är i början av en stor reningsprocess. Alla blir vinnare på det.
Anders PiltzProfessor i latin och präst i dominikanerordern
0 Kommentera:
Skicka en kommentar