Prästcelibatet

Påven om prästcelibatet:

Prästcelibatet har sitt ursprung i en sats uttalad av Kristus. Det finns de som avstår från äktenskap i himmelrikets namn och som med hela sin existens vittnar om Gudsriket. Kyrkan kom tidigt till övertygelsen att detta är ett vittnesbörd som prästen bör avge. Om vi idag har så svårt att förstå detta slags avstående så är det eftersom vår uppfattning av äktenskapet och av att ha barn radikalt förändrats. Att dö utan att ha fått barn betydde förr i tiden att ens liv inte haft någon mening. Inget kommer efter mig, då är jag verkligen död. Om det finns efterlevande barn, då lever jag vidare tack vare dem, det är en slags odödlighet som jag får tack vare dem. Det första villkoret för ett fullvärdigt liv är att ha efterlevande och att på så sätt lämna spår efter sig här i världen. ... När man avstår från äktenskap och familj får man förstå det ur denna synvinkel: jag avstår från det som mänskligt sett är inte bara mera normalt, utan även viktigare. Jag avstår från att ge mitt bidrag åt livets träd, att äga en liten bit av världen, för att istället göra Gud till mitt land – och det är på så sätt som jag gör det möjligt för andra att tro att Guds rike existerar. Celibatet har alltså på samma gång en kristologisk och en apostolisk funktion. Det handlar inte endast om att spara tid – jag får lite mera tid över om jag inte samtidigt är en familjefar – det vore en alltför primitiv och pragmatisk anledning. Det rör sig verkligen om att man lägger hela sitt liv i Guds tjänst och avstår från det som utgör ett vuxet liv som riktar sig mot sin egen framtid här på jorden. Detta är inte en troslära. Det är ett sätt att leva som mycket tidigt uppstod inom kyrkan av skäl som grundade sig i Bibeln. Ny forskning visar att celibatet går mycket längre tillbaka än de kända juridiska källornas utsaga, vilka får det att gå tillbaka till 1000-talet.

Det som gör människor upprörda idag när de tänker på celibatet det är, tror jag, att så många präster inte önskar det för sig själva, att de hycklar ett celibat som de inte lever upp till eller har svårt leva upp till, eller att det vållar dem stora lidanden eftersom de inte riktigt klarar av det...

[...] Vi måste förstå att under tidsåldrar när celibatet befinner sig i kris, så gör äktenskapet det likaså. Det är inte bara celibatet som upplevs som oöverkomligt, även äktenskapets institution, som är grunden för vårt samhälle, försvagas mer och mer. I lagstiftningen i våra västliga länder ser vi att äktenskapet sätts på samma nivå som andra levadssätt och upplöses allt oftare inför domstolar. Svårigheten att verkligen leva i ett gott äktenskap är inte mindre än att leva i celibat. Om vi skulle ta bort celibatstvånget, då skulle vi få en annan problematik, nämligen prästskilsmässor. Den protestantiska kyrkan känner väl till detta. [..Det är viktigt att vi utövar större urskillning när vi väljer ut prästkandidaterna.
Att välja att bli präst är något som måste ske i absolut frihet, man får inte säga: Jaha, jag skulle vilja bli präst, det ordnar sig nog med allt det andra. Eller: Jag är inte så intresserad av flickor, jag klarar det nog, celibatet. Det är inte en bra utgångspunkt. Den som är prästkandidat måste erkänna att det endast är med sin tro som stark grund som han kan klara av att leva detta slags liv. ... Jag vill trycka på att löftet som uttalas före prästvigningen i vilket fall som helst är något som förhindrar att man tvingas till prästens levnadssätt. Man får endast bli präst om man önskar det av hela sitt hjärta.

Det tycks helt och hållet uppenbart [...] att det råder ett samband mellan celibatets kris och den kris äktenskapet befinner sig i. I båda fallen rör det sig om ett definitivt beslut, ett beslut som tas för hela livet, och berör själva kärnan i min personlighet: kan jag från och med nu och om låt oss säga 25 år disponera över mitt liv så som jag själv vill? Har människan förmågan att göra ett sådant val? Är det möjligt att uthärda en sådan begränsing och att ändå förverkliga sig själv och mogna – eller bör jag inte hela tiden hålla mig öppen för andra alternativ i mitt liv? Frågan är den i själva verket inte denna: Är det möjligt för människan att definitivt bestämma vad som ska vara hennes livs centrum? Jag skulle vilja svara på följande vis: hon kan det endast om hon har en fast förankring i sin tro, detta är det första. Och för det andra det är endast på detta sätt som hon kan uppnå den mänskliga kärlekens fullkomlighet och sin mänskliga mognad. Alla levandssätt som är under det monogama äktenskapet är för lite för den mänskliga varelsen att sträva efter. Jag tror att om man går ifrån detta villkor blir det ingen förbättring utan det enda man gör är att förvärra krisen. Det är naturligtvis en tragedi för kyrkan när många präster mer eller mindre lever ett dubbelliv. Det är olyckligtvis inte för första gången. I slutet av Medeltiden hade vi en liknande situation. Det var en av anledningarna till den katolska Reformationen. Det är en tragisk process och vi bör ägna den många tankar, även i namn av de män som verkligen lider av den. Men jag tror att att döma av den senaste biskopssynoden är det de flesta biskopars åsikt att det sanna problemet ligger i trons kris. Om vi ger efter på denna punkt, då kommer vi inte att få flera präster men vi döljer krisen och får på ett ohederligt sätt och genom ett illusoriskt medel fram en lösning som inte är det.

Vi får emellertid inte heller anse ett kyrkligt levandssätt som fastlagt en gång för alla, även om det har djupa rötter. Det är sant att kyrkan alltid måste ställa sig frågan och hon har gjort det under de senaste två synoderna. Men jag tror att om vi ser till hela den västliga kristenhetens historia och också den inre vision som föregått den att kyrkan inte har mycket att vinna på att lösgöra den från celibatsskyldigheten, utan skulle snarare förlora på det. /Joseph Ratzinger år 1997 sade till Peter Seewald i ”Jordens salt”

Categories: Reflektioner