Bengt Malmgren om Påvens ansvar?
Sexuella övergrepp på minderåriga är ett svårt gissel i hela samhället. Tvärtemot vad som ofta påstås i media är Joseph Ratzinger, den nuvarande påven en av dem som insett vidden av problemet inom Katolska kyrkan och är fast besluten att göra något åt det. Kyrkan vaknade sent och kan rättmätigt kritiseras för senfärdighet i att reagera på problemet. Men om man vill anklaga den nuvarande påven för denna försumlighet skjuter man på fel man.
Sexuella övergrepp på minderåriga är ett av samhällets stora gissel. Det innebär en fruktansvärd kränkning som ofta ger sår som sitter i hela livet. Varje år polisanmäls drygt 3000 fall bara i Sverige, och man räknar med att det finns ett stort mörkertal. Trafficking, mänsklig slavhandel drabbar kvinnor och barn från framförallt fattiga miljöer. Människor förs bort med tvång och säljs för sexuella ändamål. Man räknar med att 400-600 kvinnor kommer till Sverige på detta sätt varje år, utöver ett okänt antal barn. Der som beskrevs i Filmen Lilja forever är en bister verklighet för många.
Ingen kan i dessa dagar ha undgått att märka att även präster i Katolska kyrkan är involverade i denna typ av brottslighet. Många katoliker rasar, det är ju våra egna barn som drabbas. Särskilt allvarligt är det eftersom vi alla förväntar oss att Kyrkan skall vara en miljö där människovärdet respekteras och dit också sårade människor kan söka sig för att få stöd och hjälp. När de som man trodde sig kunna lita på och känna sig trygg hos själva visar sig vara förövare blir skadan dubbel. Alla vi vanliga katoliker, den stora majoriteten av vanligt folk tillsammans med präster och biskopar som inte tillhör förövarnas skara är med rätta arga och upprörda, vi förstår också upprördheten från alla utanför Katolska kyrkan som tagit del av vad som hänt, t.ex. genom John Jay-rapporten från USA 2004 eller de två rapporterna från Irland som kom förra året. Det är en berättigad upprördhet som visar att människor har höga förväntar på Kyrkan.
Men när man tar del av det som skrivs i media kan man ibland undra vad upprördheten egentligen handlar om. Är det en genuin upprördhet över att minderåriga barn kränks, eller är det Katolska kyrkan och påven man är ute efter?
Att fruktansvärda saker har hänt, särskilt under senare delen av 1900-talet, är alla överens om, men fokus i nyhetsrapporteringen har inte så mycket varit de enskilda fallen som i vad mån Vatikanen, Troskongregationen och dess dåvarande chef Joseph Ratzinger (nu påve Benedikt XVI) har bidragit till att dölja problematiken istället för att göra något åt den. Utifrån lösa anklagelser och nyhetsbyråtelegram som ofta visat sig vara ovederhäftiga i sina slutsatser har t.ex. den välkände religionskritikern Christopher Hitchens m.fl. antytt att påven borde ställas inför rätta. Exempel på felaktiga slutsatser i nyhetsrapporteringen är fallet Murphy, prästen från Wisconsin som begått fruktansvärda övergrepp på en dövskola som New York Times rapporterade om där Joseph Ratzinger på felaktiga grunder anklagades. New York Times fick själv senare korrigera sin berättelse. Och så har det varit i fall på fall.
En vanlig missuppfattning är att man inte skiljer på avkragning och att ta en präst ur tjänst. Ta en präst ur tjänst är något som den lokale biskopen skall göra redan i utredningsfasen om det finns starka misstankar mot prästen för att förhindra risk för fortsatta övergrepp. Avkragning, att formellt frånta prästen hans vigning är en mera komplicerad sak som kräver en längre utredning. I en del fall synes de felaktiga anklagelserna om att Troskongregationen fördröjt fall bygga på att man inte förstår att skilja mellan att tas ur tjänst och avkragning. Vatikanen har i dagarna lagt upp en blogg där man förklarar dessa procedurer.
Om man vill ta fram syndabockar, så är Joseph Ratzinger/påve Benedikt XVI inte mannen man skall skjuta på. Tvärtom är han en av de personer inom Katolska kyrkan som verkligen förstått problemets allvar och nu gör allt han kan för att komma till rätta med det. Låt oss titta lite på Ratzingers historia i Katolska kyrkan:
Ratzinger som ärkebiskop i München 1997 - 1980
Innan Joseph Ratzinger blev ärkebiskop i München hade han varit teolog, och inte ägnat sig åt administrativt stiftsarbete. Ärkestiftet München-Freising är ett av världens större stift med 800 församlingar uppdelat på 40 dekanat. Samma år han tillträdde tjänsten blev han vald till kardinal och deltog i de två konklaverna där påvarna Johannes Paulus I och Johannes Paulus II valdes, och hade många uppdrag utanför stiftet, han var generalsekreterare i synoden om familjen, och han stödde Solidaritetsrörelsen i Polen. Det gör påståendena ganska trovärdiga att Ratzinger inte var personligen involverad i alla beslut som rörde prästerna.
Det var under denna tid som prästen Peter Hullerman flyttades från Essen till Ratzingers stift efter att ha förgripit sig sexuellt på barn, bl.a. tvingat en 11-årig pojke till oralsex. Det var med Ratzingers medgivande, prästen skulle gå i terapi men inte ha några pastorala uppdrag. Emellertid fick prästen senare pastorala uppdrag i stiftet och fortsatte att begå sexuella övergrepp som han senare dömdes för. Generalvikarien i stiftet, Gerhard Gruber har tagit på sig det fulla ansvaret för att prästen sattes i tjänst igen, och hävdar att Ratzinger inte hade något med detta att göra. Gruber säger att det fanns mer än 1000 präster i ärkestiftet vid den tiden och att Ratzinger anförtrodde den typen av uppdrag till sina underordnade. Men det finns de som misstror den officiella förklaringen och hävdar att Ratzinger visst måste ha känt till det, även om ingen kunnat bevisa det ännu. Det sägs att aktivister nu fingranskar Ratzingers år i München efter fler fall som kan knytas till hans tid där.
Även om Ratzinger inte var direkt involverad i att Hullerman sattes i tjänst igen, så kan detta bli en besvärande detalj för honom i rollen som påve Benedikt XVI då han nu med kraft måste ta itu med sexövergreppsskandalerna. För även om en chef inte varit direkt involverad i ett beslut, så har han ändå ett övergripande ansvar för vad som sker inom hans chefsområde. Ratzinger/påve Benedikt driver nu en nolltoleranslinje och ställer hårda krav på biskopar och stiftsledningar. Han kan hamna i situationer då han vill avskeda biskopar som på samma sätt inte varit direkt involverade, men ändå hålls övergripande ansvariga för vad som skett i deras stift. Då kan denna historia bli problematisk för honom själv.
Troskongregationen 1981-2000
1981 blev Joseph Ratzinger prefekt för Troskongregationen. Innan 2001 hade troskongregationen väldigt lite med sexövergrepp av präster att göra, det var få fall över huvud taget som handlades av Rom, ännu färre kom till Troskongregationen, det var de fall där övergreppen hade ett direkt samband med missbruk av sakrament. Troskongregationen hade över huvud taget inte ansvar för de direkta disciplinära åtgärderna mot den anklagade prästen, ansvaret att omedelbart ta prästen ur tjänst låg hos de lokala stiften. Exempel på fall som Troskongregationen kom i beröring med under denna tid är Marcial Maciel Degollado, grundaren av Legion of Christ, som avsattes av Benedikt XVI strax efter att han blivit påve och likaså fallen Murphy ochTeta.
Ratzinger hade således personligen mycket lite att att göra med sexövergreppsfallen mellan 1981 ch 2001, och inget ansvar alls för de direkta disciplinära åtgärderna. Generellt kan sägas att det under denna period fanns en tröghet och oförmåga i Vatikanen att se problemets omfattning och komplexitet, och såsom en bland flera tunga och erfarna tjänstemän i kyrkans centrala ledning har Ratzinger ett delat ansvar i att man först sent insåg problemets omfattning och satte in kraftfulla åtgärder.
Under 1900-talet såg man sexövergreppen som svåra synder helt enkelt, man var inte lika medveten om återfallsrisken som nu, man ville ha så lite publicitet kring det hela som möjligt, och det förutsattes att de lokala biskoparna handlade de disciplinära frågorna. Johannes Paulus II som upplevt kommunisttidens förföljelse av kyrkan var nog benägen att se anklagelserna på den tiden som ett sätt att försöka skada kyrkan.
I maj 2001 utfärdade Johannes Paulus II en skrivelse, Sacramentum sanctitatis tutela. Enligt denna fick Troskongregationen det juridiska ansvaret i relaton till Kanoniska lagen för vissa grova brott, bland dem sexuella övergrepp på minderåriga. I skrivelsen stadgades också att alla biskopar i hela världen fick skyldighet att skicka in akterna på alla fall som gällde övergrepp på minderåriga till Troskongregationen.
Joseph Ratzinger tar från första början detta nya uppdrag på högsta allvar, och från och med nu ändras hans attityd till frågorna radikalt. Ratzinger skickade ut ett brev till alla biskopar med information Troskongregationens nya roll om att alla fall av prästers sexuella övergrepp på minderåriga skulle underställas den. I brevet skrevs också att ärendena skulle behandlas med konfidentialitet, vilket är självklart i sådana ärenden, men detta har av kritikerna uppfattats som ett kodord för sekretess eller att inte anmäla till polis och rättsliga instanser, vilket är en helt befängd tolkning. Den tillbakavisas av Vatikanen och motsägs också av verkligheten där det är tydligt att Ratzinger är mycket bestämd i att betona den lokale biskopens ansvar att se till att prästen tas ur tjänst och att anmälan sker till civila myndigheter, särskilt som själva avkragningsproceduren kunde vara omfattande och ta tid.
Under åren efter 2001 inkommer en flodvåg av ärenden till Rom, av vilka de flesta anlände åren 2003 till 2004. Msgr Charles Scicluna som arbetade med Ratzinger uppskattar att mer än 3000 fall har handlagts av kongregationen. Ratzinger var mycket noga med att själv studera akterna, och blir en av de få inom Kyrkan som läst dokumentationen om praktiskt taget varenda präst som på trovärdiga grunder anklagats för sexövergrepp mot barn. Detta gjorde att han fått en bättre inblick i problematiken mer än någon annan inom Katolska kyrkan.
Från c:a 2003/04 beskriver de som arbetar runt Ratzinger att han genomgår närmast en omvändelseprocess i relation till synen på problematiken, och han och hans kongregation handlar från och med nu med en målsättning att med fast hand rensa upp i övergreppsträsket.
Ny policy: Prioritering av snabb handläggning i hemstiftet framför långdragna processer i Rom.
Av de fall (mer än 500) som handlades vid Troskongregationen innan Ratzinger valdes till påve returnerades de allra flesta till den lokale biskopen med krav på omedelbara åtgärder mot den anklagade prästen. Det ansågs onödigt med en kanonisk rättegång som bara skulle leda till att processen drog ut på tiden då bevisen var tydliga. Detta innebar en omsvängning från den tidigare attityden i Vatikanen som också omfattades av Ratzinger, att alla präster skulle ha rätt till prövning i kanonisk domstol. Efter att ha gjort ett överslag av bevisläget i de inkomna fallen drogs slutsatsen att bevisen var så överväldigande att omedelbar handling var nödvändig. Genom denna policyändring vann man tid och snabbade upp handläggningen av de många väntande fallen.
Påve Benedikt XVI
Strax efter att Benedikt XVI tillträtt sin tjänst avstängde han Gino Burresi, en välkänd italiensk präst och grundare av Servants of the Immaculate Heart of Mary från tjänst. Orsaken var anklagelser om sexuella övergrepp på 1970- och 80-talet. Några månader senare var turen kommen till den mexikanske prästen Marcial Maciel Degollado, grundaren av Legion of Christ, under närmare tio års tid hade han haft anklagelser mot sig om sexuella övergrepp. Ingreppen mot dessa två signalerade klart och tydligt att något nytt var på gång. Nolltoleranspolicyn permanentades, påven träffade offer för katolska prästers övergrepp både i samband med sin resa till USA och i samband med Världsungdomsdagen i Australien. "Jag är djupt bedrövad för smärtan och lidandet som offren utstått", sade han i Australien och försäkrade dem att han "som deras herde deltar i deras lidande".
I samband med krisen på Irland ger påven ut ett herdabrev, och irländska biskoparna kallas till Vatikanen för överläggningar, likaså i samband med att övergreppen i Tyskland blev kända så kallar påve Benedikt snabbt till sig ärkebiskop Zollitsch för att bli uppdaterad. Borta är den tröga och långsamma hantering som fanns i samband med att sexövergreppsproblemen kom upp till ytan i USA. Man kan inte berömma Ratzinger/påve Benedikt XVI för att ha gjort allt rätt, men att i dagens läge säga att han är saktfärdig att ta itu med sexövergreppsproblematiken i Katolska kyrkan är inte korrekt. Msgr Charles J Scicluna vid Troskongregationen som i alla år arbetat nära Ratzinger beskrev nyligen i en intervju alla anklagelser mot påven Benedikt XVI om att försöka mörklägga sexövergreppen som "falskt förtal". Samma bedömning gör många som har en inblick i situationen.
Från att ha vaknat sent kan man idag säga att ingen institution är så väl undersökt när det gäller problemet sexuella övergrepp på minderåriga som Katolska kyrkan. Påve Benedikt har en offensiv syn och är fast besluten att komma till rätta med problemet. Om Katolska kyrkan hittar effektiva vägar för detta kan det komma att bli vägledande och till nytta för fler sektorer i samhället. Om kyrkan däremot gör sig till syndabock, så hjälper hon bara övriga samhället att sopa detta gigantiska problem under mattan.
Bengt Malmgren (7 artiklar)
http://www.katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/default.aspx
0 Kommentera:
Skicka en kommentar