Här kommer ett stycke ur biskop Anders faste- herdabrev:När askan tecknas på vår panna blir vi påminda om att vi en gång skall dö och åter bli stoft. Men samtidigt är det en bön om att få del av den eviga härligheten som ligger bortom allt vi har rätt att få. Om vi verkligen tar emot askan som ett tecken på vår fattigdom i Anden och vårt oändliga behov av Gud, blir det en bön som når fram till Faderns hjärta. Den barmhärtige Fadern kan inte motstå sina fattiga och utblottade barns kollektbön. Vi har ingen annan hjälpare och frälsare. Utan honom är vi bara stoft, ett rö frö vinden. Vetskapen om detta vårt totala beroende av Gud är både smärtsamt och det mest glädjerika som finns. Fastetiden skall just lära oss att ta på den smärta som det innebär att se sin svaghet och synd, sin intighet, men alltid i ljuset av påskens gåva, av det nya liv som Kristus har öppnat för oss genom sin uppståndelse. Då förvandlas smärtan till ofattbar och oförstörbar glädje. Då blir det vår stora glädje att få gå i Jesu fotspår och leva med hans glada budskap som enda norm, allt till Faderns ära och behag.
"Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske Faders vilka" Matt 7:21
När askan lägg på min panna talar den sitt tydliga språk. Jag måste ändra mitt sätt att leva. Ingen av oss kan förbli oberörd av askans språk. Den store syndaren måste lämna sin stora synd och den lille syndaren, om han nu finns i sinnevärlden, sina små synder. "Alla har syndat", säger ju Paulus. Ingen av oss kan undgå att beröras av askans budskap: omvänd dig och bli en ny människa i Kristus. Men askans ger oss också råg i ryggen. Detta yttre tecken på vår beslutsamhet att vakna till liv. Nu är det allvar...
0 Kommentera:
Skicka en kommentar