"Tro och förnuft är båda vingar som människan höjer sig med då hon betraktar sanningen", sade påven Johannes Paulus II i början av sin encyklika Fides et ratio. Så när han talar om "att betrakta sanningen" tänker han på mänsklighetens stora grundfrågor som i alla kulturer och i alla historiska perioder har framställts på liknande sätt därför att de stiger fram ur hjärtat på varje enskild människa. Han formulerar det så här "Vem är jag? Varifrån kommer jag och vart går jag? Varför finns det onda? Vad kommer finnas kvar efter detta livet?"
Idag utbreder sig allt mer en kapitulation inför frågor om det mänskliga varandets grundläggande sanningar. De tycks vara för höga för människan; man säger att det idag inte längre kan handla om ortodoxi - om rätt tro, rätt insikt - eftersom tron driver och verkar intolerans; det måste helt enkelt istället vara fråga om rätt handlande - om ortopraxi - eftersom handlingar förenar. Det felaktiga slutsatsen som ligger i det är uppenbar: Hur ska man kunna handla rätt om man inte först kan inse vad som är rätt? Hur kan det finnas en rätt praxis om det inte finns en rätt insikt? Marxismen var uppbyggd med avträdande av sanning och med företräde för praxis (betrakta inte världen, förändra den, hette det) - och vart det för har vi numera sett.
Utdrag ur Kardinal Joseph Ratzingers (a.k.a Papa Bennys XVI) Företal i boken "Gud och Världen. Ett samtal med Peter Seewald"
0 Kommentera:
Skicka en kommentar