Fler väljer att bli katoliker i Kanada...

Posted by ... On 02:37



5 000 kanadensiska anglikaner har beslutat sig för att konvertera till katolska kyrkan. De tillhör gruppen "Anglican Catholic Church of Canada".

Påven Benedikt XVI skapade förra året med den apostoliska konstitutionen "Anglicanorum coetibus" möjlighet för anglikanska kristna att bli katoliker. De erbjuds också möjlighet att kunna behålla vissa anglikanska traditioner inom liturgi och spiritualitet. Man kan till exempel ha gifta präster.

Här är uppg från Signumbloggen:

"Den kanadensiska anglikanska gruppen ”Anglican Catholic Church of Canada” (ACCC) har nu beslutat sig för att rekommendera sina medlemmar att konvertera till den katolska kyrkan. ACCC:s åttonde provinssynod och trettonde stiftssynod har vid sin träff i Surrey i förbundsstaten British Columbia med stor majoritet antagit erbjudandet om att ansluta sig till den katolska kyrkan i enlighet med Vatikanens särskilda riktlinjer ”Anglicanorum coetibus”. Det meddelar Vatikanens dagstidning L´Osservatore Romano i sin utgåva idag, fredagen den 30 juli. ACCC har runt 5000 medlemmar. Som orsak till beslutet hänvisar man till diskussionerna om kvinnliga biskopar inom den anglikanska kyrkan, liksom till olika moralteologiska frågeställningar.

Med den apostoliska konstitutionen ”Anglicanorum coetibus” skapade påven Benedictus XVI i oktober förra året möjligheten för anglikanska kristna att bli katoliker, men att samtidigt kunna behålla vissa anglikanska traditioner inom liturgi och spiritualitet. De grupper av anglikaner som konverterar på detta sätt organiseras i så kallade personalordinariat, ett slags parallell till kyrkans vanliga stiftsstruktur. I dessa personalordinariat kan man bland annat också ha gifta präster."

Kyrkan finansierar stamcellsforskning

Posted by ... On 02:53

En brittisk professor får 285 000 kronor från katolskt håll för sin stamcellsforskning. Hans forskning beskrivs som etisk, där inga mänskliga embryon används.
Katolska kyrkan brukar annars vara en av de tyngsta kritikerna av stamcellsforskning, eftersom flera forskare använder sig av mänskliga embryon. Att i forskningssyfte förstöra det som skulle bli ett mänskligt liv går emot livets helighet.
Men kyrkan är inte emot forskningen i sig, vilket gåvan till professor Neil Scolding är ett exempel på. I sin forskning försöker han hitta ett botemedel mot multipelskleros (MS). Eftersom hans forskning bygger på adulta stamceller, som tas från en fullvuxen individ, stämmer den väl överens med ett katolskt synsätt.
Pengarna till stamcellsforskning samlades in den 25 juli runtom i Storbritannien, då "Livets dag" firades. Förutom pengar till stamcellsforskning gick de insamlade medlen också till rådgivning till gravida och till diakonal verksamhet.

Bok till Barn

Posted by ... On 02:49


Påven släpper ut en ny bok för barn: The friends of Jesus


Boken består av 48 sidor, och handlar om de tolv apostlarnas och St. Paulus liv tillsammans med Jesus. Den illustreras av italiernare Franco Vignazia, och publiceras av "Piccola Casa Editrice".

Amerikansk stöd till påven

Posted by ... On 02:00


Amerikaner har skickat ett "spirituell bukett" till påven som innehåller över 1 miljon böner.


Americans Offering More Than 1M Prayers for Pope
MANASSAS, Virginia, JULY 20, 2010 (
Zenit.org).


- A "spiritual bouquet" campaign collected more than 1 million prayers for Benedict XVI, which have been delivered to the Vatican, according to the apostolic nuncio in the United States.
The spiritual bouquet -- a pledge to offer a certain number of prayers for a specified intention -- was sponsored by the Cardinal Newman Society.


It responded to a call from Archbishop Timothy Dolan of New York, who on Palm Sunday, at the height of the media attacks on the Pope this year, urged prayers for Benedict XVI.
The campaign to collect the pledges began on Wednesday of Holy Week and concluded on Pentecost Sunday.

Among the prayers in the bouquet were 24,714 Masses offered by priests, 31,847 days of fasting and 44,357 Eucharistic Holy Hours.

Evangelisation i Sverige

Posted by ... On 02:35


Påven grundar Råd för evangelisation

Påven Benedikt XVI planerar att grunda ett Råd för Evangeliets förkunnelse, en ny myndighet vid Vatikanen, meddelade han vid en predikan i måndags. Rådet skall särskilt ägna sig åt förkunnelse av Evangeliet i de länder där tron har funnits sedan länge men försvagats genom den fortskridande sekulariseringen. Nyevangelisationen, som går tillbaka på Andra Vatikankonciliet, skall inte förstås som ett nytt innehåll utan som en insats med förnyad energisk kraft, sade påven. Den skall söka efter nya vägar för förkunnelsen, vägar som motsvarar den nya tiden, sade Benedikt XVI.

Här hemma i Sverige inbjuder Biskop Anders Arborelius och Katolska Utskottet för Evangelisation(KUE) till en "evangelisationsvecka" med:

- fördjupande undervisning

- samtal

- bikt

- förbön

- firandet av mässan

- de sjukas smörjelse

- måltidsgemenskap

S:t Paulus av Korsets församling i Angered är först ut i Sverige att göra evangelisationsveckan redan nu 21-24 oktober 2010. Veckan leds av pater Fredrik Emanuelson OMI.

Charlotta Smeds ger påven en röst i Sverige

Posted by ... On 01:43


Hon är kvinnan från Dalarna som gav sig ut i Europa för att läsa filosofi och söka meningen med livet. Fann både den och kärleken i dubbel mening i det ljuva livets eviga stad, Rom.


Den 12 februari 1931 klockan 16.49 fördes de första radiovågorna ut över världen genom ett samarbete mellan uppfinnaren Guglielmo Marconi och dåvarande påven Pius XI. Människor på olika platser kunde lyssna till påvens röst om frid och välsignelse. Marconi berättade själv om hur han genom Guds försyn fått tillgång till de magiska krafter som finns i naturen och därigenom kunnat skapa detta fantastiska instrument som får oss att kunna lyssna till ljud, utsända från när och fjärran. Ett både naturvetenskapligt och andligt mirakel!


Idag tar vi det som en självklarhet att koppla upp oss till internet, se på hundratals olika tv-kanaler, tala i mobiltelefoner, skicka sms och bilder. Att lyssna på radio verkar nästan som ett uråldrigt fenomen. Under 1900-talet rusade allsköns teknik framåt i en dundrande fart och nu utmanar den oss att hinna hantera all information som flödar och trängs i atmosfären.


Rom visar sig från sin allra bästa sida då jag möter en harmonisk och lugn kvinna på ett litet gemytligt café i Vatikanstatens utkant, alldeles invid den pampiga Petersplatsen. Idag är påven hemma. Hans sovrumsfönster står på vid gavel, ett tecken till romarna att han är här, tillsammans med sina två katter.


”Jag har världens bästa arbetsplats”, skrattar den vackra kvinnan mittemot mig med sina gnistrande ögon och långa mörka hårsvall.


Jag är inte sen att instämma, denna vårdag som mer liknar en svensk högsommardag med sin värmande sol och blommande trädkronor. Nu var det inte det härliga klimatet som lockade henne hit utan hon reste av helt andra skäl.


Charlotta Smeds kom till Rom som ung universitetsstuderande för snart tjugo år sedan. Läste filosofi och var existentiellt sökande såsom många unga ivrigt söker alla svar på livets hemligheter. Nyfiket började hon gå till kyrkan på söndagar men med en fast beslutsamhet att det var enbart för att beskåda. Så småningom kom hon på sig själv att knäböja i bänken i smyg och en dag stod det klart för henne att detta var den rätta vägen för hennes fortsatta sökande. Snart kom den världsliga kärleken också till henne och hon bestämde sig för att stanna i Italien, vilket hon aldrig har ångrat.


”Det är ett underbart land att leva i och jag känner mig mycket privilegierad som har min vardag här”, säger hon medan vi får in nyskummad cappuccino och färskpressad juice. ”Och att arbeta för Vatikanen är vad många drömmer om, en perfekt arbetsgivare som värnar om sina anställda, även långt efter pensionsåldern. En före detta kollega till mig kommer flera gånger i veckan och har en egen plats att sitta vid, trots att hon egentligen är pensionerad nu. Att fortfarande känna sig önskad och behövd efter fyrtio år på en arbetsplats är en viktig känsla, att känna att man fortfarande är en del av en gemenskap som funnits där varje dag. Vid en period i mitt liv då jag behövde låna pengar kunde jag göra det på mitt arbete istället för att söka lån i bank. Jag handlar färsk mjölk från det påvliga sommarpalatsets kossor, vinet är detsamma som nattvardsvinet och allt är momsfritt i Vatikanens mataffär.”


Med två små barn hemma byttes filosofistudierna ut till något mer jordnära och snart frilansade Charlotta Smeds som romfotograf för nyhets- och bildbyråer världen över. Hennes bild på den nyvalde påven Benedictus XVI mailades till New York och sändes ut över världen minuterna innan andra nyhetsbyråer hunnit blinka.


”Ja, den dagen glömmer jag aldrig. Vilken dag! Jag måste säga att det var en fantastisk upplevelse på alla sätt och vis och det märkliga är att i detta skifte inträffade så många andra avgörande saker för människor. En fotografkollega, som verkligen levde ett jetsetliv av stora mått, lämnade allt. Han gav bort ateljé och utrustning, jag fick själv några fina kameror av honom, han blev prästvigd franciskanermunk och mår bättre än någonsin. Benedictus XVI är en enastående påve och han är högt älskad. Han står samlad och lugn när det stormar kring honom och den katolska kyrkan, vilket det gör ganska ofta när media beskriver och basunerar ut både sanningar och ofta sådant som inte alls stämmer in med verkligheten. Du känner alltid att du är betydelsefull i hans sällskap, han är fullständigt närvarande i nuet och är en mycket god lyssnare. Hela Vatikanen inger en stor trygghet, de är som goda föräldrar ska vara, vägledande.”


Nu var det inte som fotograf Charlotta Smeds kom att bli vatikananställd utan som påvens svenska röst i etern, ansvarig för den skandinaviska avdelningen inom Vatikanradion där hon sänder etiska och tidlösa nyheter under tjugo minuter varje kväll kl 20.40 med repris morgonen därpå kl 7.00. Det är inte bara uppläsning och intervjuande som ingår i arbetsuppgifterna utan även skrivande, redigering, musikval och uppdatering av websidan.


”Jag är mindre än uppgiften, det vet jag och jag påminner mig ofta om det men det gör också att jag känner en tillit att jag blir guidad i min uppgift - jag blev utvald och jag kommer inte att sakna hjälp på min utvalda väg. Det var även de första orden den nuvarande påven förmedlade då han visade sig som nyvald: - Gud väljer den som är mindre än uppgiften.”


Tillit och förtröstan, mod och tålamod är ord som speglar redaktionens arbete, ganska olikt många grupper inom medieverksamhet där allt ska gå så snabbt som möjligt och den negativa stressens följder kan få drastiska konsekvenser. Här är det viktigt att undersöka källmaterialets sanningshalt och det är därför man hellre ger sig ut i verkligheten och undersöker än återberättar andras nyheter. Många tidningsredaktioner hör av sig kontinuerligt då de vet att trovärdheten härifrån är tillförlitlig. Vatikanradion är världens största radio och sänds på 45 olika språk.

Fotbollsspelare förbjöds prata religion

Posted by ... On 01:24


En av anfallsspelarna i det brittiska fotbollslandslaget, den 24-årige Wayne Rooney, stoppades häromdagen från att besvara frågor om sin katolska tro vid en intervju i samband med fotbolls VM i Sydafrika.


Det var i onsdags som Rooney intervjuades av journalister och blev tillfrågad om varför han brukar ha en rosenkrans runt halsen vid träningspassen. Fotografer hade nämligen lyckats plåta Rooney under ett träningspass i sydafrikanska Rustenburg, och på bilderna ser man att Rooney har en rosenkrans runt halsen. Rooney började förklara för journalisterna att han sedan fyra år tillbaka brukar ha med sig sin rosenkrans också på fotbollsträningen. ”Det är min religion, men jag kan naturligtvis inte bära den på mig under matcherna.” Därefter blev Rooney abrupt avbruten av det engelska fotollsförbundets medieansvarige Mark White, med uttrycket ”We don’t do religion” (Vi sysslar inte med religion).


Wayne Rooney började spela i det engelska fotbollslandslaget redan 2003, när han var 17 år. Han växte upp i en katolsk familj i Liverpool och gick i en katolsk skola, även om hans föräldrar inte uppges vara särskilt aktiva inom den katolska kyrkan.

Fader Jerzy Popieluszko

Posted by ... On 14:06

150 000 firade polsk saligförklaring


Närmare 150 000 människor samlades på söndagen i Warszawa för saligförklarandet av Jerzy Popieluszko, en romersk-katolsk präst och oppositionsaktivist som mördades för 25 år sedan av det kommunistiska Polens säkerhetspolis. Saligförklaring är det första steget mot helgonstatus.

Ärkebiskop Angelo Amato, Vatikanens prefekt för salig- och heligförklaringsprocessen, representerade påven vid saligförklaringsmässan där även 100 biskopar deltog liksom Polens premiärminister Donald Tusk och Jerzy Buzek, talman i Europaparlamentet.

Utomhusceremonin började på morgonen i solgasset på Pilsudskitorget i Warszawa. Valet av plats var symbolmättat eftersom det var där den polskfödde påven Johannes Paulus II firade en historisk mässa under sitt första besök som påve i det då kommunistiska Polen.

- Jag grät när min son lämnade denna jord och det är nu med glädje som jag ser honom saligförklaras, sade det blivande helgonets 100-åriga mor, Marianna Popieluszko.

Katolsk biskop knivmördad i Turkiet

Posted by ... On 00:36


Den katolske biskopen Luigi Padovese har knivskurits till döds i Turkiet.
Ännu obekräftade uppgifter säger att polisen misstänker prästens chaufför för mordet.

Det är den statliga nyhetsbyrån Anatolia som berättar om dådet mot den romersk-katolske biskopen i Iskenderum. Prästen ska ha attackerats i sin hem och avlidit på sjukhuset till följd av skadorna.

Kristna utgör mindre än en procent av Turkiets befolkning på 70 miljoner invånare. Attacken är den senaste i raden mot den kristna minoriteten.

2007 knivhöggs en romersk-katolsk präst i staden Izmir men klarade sig med skärsår i magen. Samma år dödades tre kristna varav en tysk medborgare. De morden - offren var bundna och fick halsarna avslitna - fördömdes internationellt och ställde frågor om hur religiösa minoriteter i västra Turkiet kan skyddas.

Även till följd av Muhammed-karikatyrena skedde attentat mot kristna - bland annat sköts en katolsk präst ihjäl av en 16-årig pojke under en bönestund.

Veckans hemlighet

Posted by ... On 14:57

Söndag: Är Herrensdag, vigd till den Allraheligaste Treenigheten samtidigt som vi påminns om att detta är den dag då Kristus besegrade döden genom sin uppståndelse. Under söndagen firar vi Kristus som vår Konung.

Måndag:
Jesu Heliga Namn, den Helige Ande, de avlidnas själar i Skärselden

Tisdag:
Jesu Heliga Anlete, Jesusbarnet, de Heliga Änglarna, den Heliga Anna, den Helige Antonius av Padova.

Onsdag:
Den Heliga Josef, den Heliga Familjen, Vår Fru av den Ständiga Hjälpen, de Heliga Joakim och Anna, Apostlarna

Torsdag:
Altarets Allraheligaste Sakrament samt förbönsdag för Kyrkan, påven, biskoparna, prästerna och ordensfolket.

Fredag:
Vår Herres Jesu Kristi Heliga Lidande, Jesu Heliga Hjärta, Jesu Dyrbara Blod

Lördag:
Guds Moder Maria

Helgon

Posted by ... On 03:25

18 maj


S:T ERIK, MARTYR
SVERIGES SKYDDSPATRON
Fest

Kung Erik Jedvardsson dog i strid 1160, enligt traditionen efter att ha bevistat mässan på Kristi himmelsfärdsdag i Uppsala. Han framställs som mönstret för en rättfärdig konung. Han skrinlades mycket snart, och hans namn finns medtaget redan i Vallentunakalendariet 1198. Hans reliker finns i Uppsaladomkyrka.


19 maj


S:t Johannes I, påve och martyr

Död som martyr i Ravenna år 526. Hans dag är enligt det allmänna kalendariet 18 maj.

Dagens läsning

Posted by ... On 03:21

Läsning (Apg 20:28–38)

Paulus sade till församlingens äldste i Efesos: »Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han har vunnit åt sig med sin sons blod. Jag vet att när jag lämnat er skall farliga vargar som inte skonar hjorden tränga in bland er. Ur era egna led skall det träda fram män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida. Håll er därför vakna och kom ihåg att jag i tre års tid dag och natt har väglett var och en av er under tårar. Och nu anförtror jag er åt Gud och åt hans nåderika ord, det som kan göra er till hans byggstenar och ge er arvslott bland alla dem som helgats.
Jag har aldrig velat få silver eller guld eller kläder av någon. Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. I allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på ett sådant sätt, skall ta er an de svaga med herren Jesu egna ord i minne: ‘Det är saligare att ge än att få.’ »
Efter sitt tal föll Paulus på knä och bad tillsammans med alla de andra. De grät häftigt, omfamnade honom och kysste honom. Det som smärtade dem mest var hans ord att de aldrig skulle få se honom igen. Slutligen följde de honom till båten.

Responsoriepsalm (Ps 68:29–30, 33–36 (R. 33a))

R. Ni riken på jorden, sjung till Guds ära
eller: Halleluja.

Gud, stå upp i din makt,
den väldiga makt som du har visat oss.
Träd fram i ditt tempel i Jerusalem,
låt kungarna bära fram sina gåvor. R.

Ni riken på jorden, sjung till Guds ära,
spela och sjung till Herrens lov.
Han far fram på urtidshimlarnas himmel
och låter höra sin röst, sin mäktiga röst. R.

Ge Gud äran!
Han råder över Israel i härlighet,
och hans makt når ända till skyarna.
Fruktansvärd är du, Gud, i din helgedom,
du som är Israels Gud.
Han ger makt och styrka åt sitt folk.
Lovad vare Gud! R.

Halleluja (Jfr Joh 17:17)

V. Helga oss genom sanningen,
ditt ord är sanning.

Evangelium ( Joh 17:11b–19)

Vid den tiden lyfte Jesus blicken mot himlen och sade: »Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.
Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen.«

Gråbröderna --> på Youtube

Posted by ... On 13:53

Våra urgulliga gråbröder från St. Franciskus församlingen i Jönköping har ett eget Youtube Channel där de lägger upp klipp som i princip handlar om vår katolska tro och våra traditioner =) Checka gärna in dem!







Ordets liturgi

Posted by ... On 09:22




Mässan är ett sorts samtal mellan Gud och oss. Gud talar till oss, och vi svarar honom i våra böner och sånger. Så är det under hela mässan, men tydligast märker vi det under ordets liturgi som innehåller läsningar ur Gamla och Nya testamentet. Mellan första och andra läsningen mediterar vi över vad vi hört med hjälp av någon psaltarpsalm (responsoriesalmen). Vi hälsar Kristus, som möter oss i evangeliet, med "Halleluja" (Lova Herren).

Nick Vujicic – Den Tacksamma mannen utan armar och ben

Posted by ... On 14:57

Facebook

Posted by ... On 07:03

The many faces of a gift

Det här är verkligen skiiit coool!

Jätte många människor framför allt ungdomar har skickat in sina profil bilder på en invitation på facebook för att bilda en gigantisk mosaic bild av påven. Det var en födelsedagspresent till påven som fyllde år den 16 april.

Facebook users from around the world sent their pictures to form a mosaic as a birthday present for the Holy Father

Friday, April 16th, 2009 - This week, traffic on the WYD´s Facebook page has been incredibly intense. Young people were responding to an invitation to submit pictures that would form part of a huge mosaic, a birthday present for the Pope .

"It´s like having a glimpse of the whole Church all at once," commented Robin on the final product. "I´d love to show my face in honour of the Pope´s birthday!" Ignacio added. On the Pope´s birthday, a picture of the Pope made up of 1,200 photos was published on the WYD website. All these photos had been submitted in less than 48 hours. The young people appearing in the picture with the Pope do so as a sign of support.

The WYD mailbox filled up fast not only with with pictures but also with birthday greetings in different languages. Ursa, Warren, and Noniek each received a response to their picture: "Gracias!" Despite speaking Slovenian, English, and Indonesian respectively, they all understood this one Spanish word: sometimes language is no barrier. And their photos are now part of the picture in honor of the Pope.

This is just one example of the support young people are giving to the Pope on this special day, as he turns 83 years old

Maj = Mariamånaden

Posted by ... On 06:56


Maj månad

Att fira maj månad som Marias särskilda månad är en folklig sed i kyrkan. Den firas med s.k. majandakter med bibelläsningar, sånger och böner, i hemmet eller församlingen. Marias bild får en hedersplats och smyckas med vårens första blommor.

Påven --> Malta

Posted by ... On 14:35

Påven ett helgon menar offer för sexuella övergrepp

I en intervju med italienska tidningen Il Giornale säger Joseph Magro, ett av offren för sexuella övergrepp på Malta som påven Benedikt XVI träffade i söndags, att påven är "ett helgon".

Anders Piltz - Sydsvenskan

Posted by ... On 08:35

"Det är inte bara prästerliga skandaler"

Det är bra att skeletten i den katolska kyrkans garderob nu kommer fram, skriver Anders Piltz, professor emeritus och biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift. Mediernas granskning har lett till en nödvändig reningsprocess. Men Piltz menar också att medierna borde fråga sig om det exklusiva intresset för katolska kyrkan är berättigat. Övergrepp mot barn sker också utanför kyrkliga kretsar, poängterar han.

Det är befriande att tystnaden bryts om sexövergrepp och annat maktmissbruk i katolska kyrkan. Sanningen är ingens fiende, allra minst kyrkans. Sanningen befriar, för att citera Jesus. Den är befriande för offren, som äntligen blir tagna på allvar. Befriande för förövarna, som inte längre behöver leva dubbelliv. Befriande för hela kyrkan, som kan ta itu med systemfelen, av vilka ett är tystnad för att rädda prästernas image. Huset måste städas och vädras. En reningsprocess har börjat, tack vare medierna.

Stockholms katolska stift, som territoriellt omfattar hela landet (man räknar med att det finns cirka 150 000 katolskt döpta personer i Sverige) har hittills mottagit tre anmälningar om sexuella övergrepp, begångna av präster sedan 1940-talet.

Vi hoppas att det inte finns fler skelett i garderoben. I så fall skall de fram.

I den katolska kyrkan, som har 1,3 miljarder medlemmar och därmed är den största religiösa grupperingen i världen, finns ungefär en halv miljon präster, diakoner och prästkandidater, samt över en miljon andra ordensmedlemmar med celibatslöfte.

Det är självklart att man finner åtskilliga tragiska misslyckanden i en så stor population. Man kan göra skandalreportage om präster, nunnor och munkar varje dag intill domedag, om man är på det humöret.

På grund av kyrkans unikt enhetliga organisation känner sig alla katoliker obehagligt berörda av uppgifter om andra katolikers och i synnerhet prästers brott, var de än sker i världen. Katoliker är överrepresenterade i helgonkalendern och i fängelserna, brukar man säga.

Det är olidligt att präster, som är satta att skydda de mest skyddslösa och predika människovärdet, inte minst genom sitt exempel, missbrukar det övertag som varje själavårdssituation innebär. Man har rätt att ställa högre krav på präster än på vanligt folk.

Även om det rör en eller ett par procent av prästerskapet, som nu visar sig skyldiga, mår alla präster och vanliga katoliker illa av vad som rapporteras – en kollektiv botgöring som är högst rimlig.

Men det är inte roligt att vara ung katolik i en skolklass idag. Många vågar inte avslöja sin kyrkotillhörighet, inte minst på grund av mediernas braskande rubriker.

Katolska stiftet antog i september 2004 en detaljerad beredskapsplan mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar, och alla anställda inom kyrkan skickades på utbildning. Riktlinjerna stadgar att alla övergrepp omedelbart skall anmälas till polis och sociala myndigheter, samt till stiftsledningen, i förekommande fall via en kvinnlig kontaktperson som kontrollerar att polisanmälan sker. Anmälan görs därefter skriftligt eller inför två vittnen.

Barns säkerhet måste gå före alla andra hänsyn. Under den tid som utredning pågår avstängs den anmälde från tjänsteutövning. Även om brottet är preskriberat enligt civil lag görs en kyrklig utredning.

Men för att få perspektiv på allt detta kan litet ytterligare statistik vara belysande. Rutinmässigt brukar det prästerliga celibatet anges som orsaken till dessa brott. Katolska kyrkan har 21 riter. Den största av dem, den latinska, förpliktar sina präster och diakoner att leva ogifta för himmelrikets skull (jämför Matteus 19:12).

Huruvida denna tusenåriga disciplin är bra eller inte kan man fritt diskutera. Precis som singellivet, samboskapet och äktenskapet är celibatet en problemfylld livsform och kan vara himmel eller helvete, beroende på personer och omständigheter.

Men enligt den tyske rättspsykiatern Hans-Ludwig Kröber – själv ateist – är risken att råka ut för pedofiler 36 gånger högre bland populationen i stort än bland gruppen katolska präster.

Inte bara katolska kyrkan har ett trist brottsregister. Också i Svenska kyrkan, som inte har några celibatsregler, har ett flertal incidenter av präster mot minderåriga i de tretton stiften anmälts inomkyrkligt under de senaste tio åren. Några få fall har överlämnats till polisen. Varje år görs nya anmälningar om övergrepp på barn, uppger man på centralt håll inom kyrkan.

Man kan lätt föreställa sig vad en noggrann undersökning av allt som förevarit (från låt oss säga 1950) i statliga och privata barnhem, skolor, universitet, idrottsföreningar, militärförläggningar, familjer, släkter och andra kollektiva sammanhang skulle ge vid handen om utnyttjande av underåriga eller personer i beroendeställning.

Hälften av institutionsvårdade svenska barn uppger sig ha blivit utsatta för övergrepp, enligt en utredning. Enligt Bris tog barn kontakt med organisationens telefon 1 521 gånger under 2009 – mot 1 423 gånger året innan – för att tala om sexuella övergrepp och ofredanden. År 2008 anmäldes 14 342 sexbrott i Sverige, varav 5 446 fall av våldtäkt.

Också detta bottnar i ett systemfel, som vidhäftar hela vuxenkollektivet. Varje medborgare borde känna sig obehagligt berörd, och medansvarig till det rådande klimatet som hotar allas vår integritet.

Medierna borde fundera över om det intensiva och exklusiva intresset för katolska kyrkan är berättigat. Problemen finns tyvärr inte bara i kyrkliga kretsar. Hela samhället borde göra bot och bättring för förbrytelserna mot dessa våra minsta, som saknar resurser att försvara sig och tala för sin sak.

Tack gode Gud för den fria mediebevakningen, som håller ett samhälle friskt och i bästa fall förhindrar, eller åtminstone påtalar, de starkas utnyttjande av de värnlösa. Men också medierna är makthavare, och deras verklighetsbeskrivning är nutidens motsvarighet till kyrkans formuleringsprivilegier i det forna enhetssamhället.

Detta vårt gemensamma problem är inte betjänt av otillbörliga förenklingar och längtan efter tydliga syndabockar.


ANDERS PILTZ

Katobs svar till SvD

Posted by ... On 15:32

I en stort uppslagen artikel i SvD anklagas påven för allvarliga saker, till och med brott. Det är du, Gunilla von Hall, som skrivit artikeln, och därför konfronterar vi dig nu direkt med innehållet.

1. Det sägs att ”En lavin av nya fall har rapporterats inför påsken”. Men många av dessa fall är inte nya, utan gamla. Dessutom – borde man inte nämna att anmälningar är en sak och konstaterade brott en helt annan?

2. Påvens tal till Irlands katoliker: Nej, påven bad inte om ursäkt. Man ber om ursäkt om man stöter till en person eller spiller på duken. Men knappast för att andra begår övergrepp på barn. Istället handlade det om en herde som talade till sina troende, ett pastoralt brev med en konkret handlingsplan.

3. Jo, påven fördömde mörkläggning. ("Många av er har funnit att när ni tog mod till er och berättade vad som hänt var det ingen som lyssnade.") Men tyvärr blandar de flesta ihop mörkläggning med förundersökningssekretess, som är till för att skydda offret, vittnena och den eventuellt oskyldigt utpekade. Det finns många exempel på sådana. Motiven kan vara många till att skandalisera en präst – inte minst ekonomiska. Att sedan en del biskopar ansett sekretessen förhindra dem att avskeda präster, detta beror på att de inte förstått eller velat tillämpa kyrkolagen.

4. Nej, ärkebiskop Ratzinger lät inte ”präster som utretts för pedofili flyttas till andra kyrkor utan att polisanmälas.” Detta är hugget helt ur luften. En falsk anklagelse alltså.

5. Din mening om fallet Murphy går inte ihop alls. Du skriver:

Ratzinger fick brev från ärkebiskopen i Wisconsin i USA 1996 om att prästen Laurence Murphy under 24 års tid förgripit sig på pojkar på en internatskola för döva – men ingenting gjordes och minst 200 pojkar drabbades, enligt New York Times.

Men om Ratzinger fick brev 1996, hur kunde han då stoppat de övergrepp som skett under de 24 tidigare åren? I själva verket fick han vetskap om fallet någon månad innan fader Murphys död, år 1998. Du har vinklat fakta helt fel, så man tror att Ratzinger är skyldig för att 200 barn drabbades!

6. Du skriver vidare att

”Vissa kräver påvens avgång efter alla pedofilhistorier. Han anses inte längre ha den moraliska tyngd och auktoritet som krävs av katolska kyrkans ledare som representerar en miljard katoliker.”

Borde du då inte nämna vilka dessa "vissa" är och vilka motiv de har? Ty det finns också ett massivt stöd för påven om vilken man säger att ingen annan påve har tagit itu med detta så kraftfullt. Sedan 2001, då han som prefekt i Troskongregationen fick dessa ärenden på sitt bord, har kardinal Ratzinger talat klarspråk.

7. Du avslutar artikeln med ännu en katastrofal lögn: Att påven skulle avfärda allt med att det handlar om "trivialt skvaller". Så många uttalanden och möten och direkta ingripanden som påven haft ifråga om dessa problem har gjort honom närmast ökänd för sin grundlighet och nit. Bland annat var det enbart genom kardinal Ratzinger som grundaren av en stor prästorganisation fick lämna, efter att det avslöjats att han levt dubbelliv.
Värst av allt är att du uppenbarligen inte läst hans predikan. Så här lyder citatet:

Jesus goes ahead of us, and he goes up to what is above. He leads us to what is great, pure, he leads us to the healthy air of the heights: to life according to truth; to the courage that does not let itself be intimidated by the gossip of dominant opinions; to the patience that stands up for and supports the other. He leads us to availability to the suffering, to the abandoned; to the loyalty that stands with the other even when the situation makes it difficult

Det handlar inte om påven utan om oss alla. Och det handlar inte om dessa skandaler utan om trycket från dominerande åsikter i allmänhet, just sådana som bygger på lögner och tendentiös journalistik utan större sanningskärlek.

Din artikel är tendentiös. Det är sådan press som utsätter människor för förföljelser och förtal, och det var just detta som påven avsåg i sin som vanligt lysande predikan. Vilken annan statschef eller ledare kunde hålla denna moraliska och intellektuella standard? Dessutom skadas ju tidningens anseende också med dessa förvridna insinuationer och rena felinformationer. Tidningen borde hålla sig till de säkra fakta som finns och inte spekulera med målsättningen att diskreditera katolska kyrkans heder. Detta hör pamfletter till. Det finns hundratusen katoliker i landet, och det är ingen överdrift att de numera känner sig närmast som judarna under förkrigstiden. Det är bara att läsa i kommentarsfälten, så ser man hur föraktet flödar. Artiklar i stil med denna - nu också i SvD - späder på hatet.

Påven rätt man att ta tag i problemen med sexövergrepp

Posted by ... On 15:09


Bengt Malmgren om Påvens ansvar?

Sexuella övergrepp på minderåriga är ett svårt gissel i hela samhället. Tvärtemot vad som ofta påstås i media är Joseph Ratzinger, den nuvarande påven en av dem som insett vidden av problemet inom Katolska kyrkan och är fast besluten att göra något åt det. Kyrkan vaknade sent och kan rättmätigt kritiseras för senfärdighet i att reagera på problemet. Men om man vill anklaga den nuvarande påven för denna försumlighet skjuter man på fel man.

Sexuella övergrepp på minderåriga är ett av samhällets stora gissel. Det innebär en fruktansvärd kränkning som ofta ger sår som sitter i hela livet. Varje år polisanmäls drygt 3000 fall bara i Sverige, och man räknar med att det finns ett stort mörkertal. Trafficking, mänsklig slavhandel drabbar kvinnor och barn från framförallt fattiga miljöer. Människor förs bort med tvång och säljs för sexuella ändamål. Man räknar med att 400-600 kvinnor kommer till Sverige på detta sätt varje år, utöver ett okänt antal barn. Der som beskrevs i Filmen Lilja forever är en bister verklighet för många.

Ingen kan i dessa dagar ha undgått att märka att även präster i Katolska kyrkan är involverade i denna typ av brottslighet. Många katoliker rasar, det är ju våra egna barn som drabbas. Särskilt allvarligt är det eftersom vi alla förväntar oss att Kyrkan skall vara en miljö där människovärdet respekteras och dit också sårade människor kan söka sig för att få stöd och hjälp. När de som man trodde sig kunna lita på och känna sig trygg hos själva visar sig vara förövare blir skadan dubbel. Alla vi vanliga katoliker, den stora majoriteten av vanligt folk tillsammans med präster och biskopar som inte tillhör förövarnas skara är med rätta arga och upprörda, vi förstår också upprördheten från alla utanför Katolska kyrkan som tagit del av vad som hänt, t.ex. genom John Jay-rapporten från USA 2004 eller de två rapporterna från Irland som kom förra året. Det är en berättigad upprördhet som visar att människor har höga förväntar på Kyrkan.

Men när man tar del av det som skrivs i media kan man ibland undra vad upprördheten egentligen handlar om. Är det en genuin upprördhet över att minderåriga barn kränks, eller är det Katolska kyrkan och påven man är ute efter?

Att fruktansvärda saker har hänt, särskilt under senare delen av 1900-talet, är alla överens om, men fokus i nyhetsrapporteringen har inte så mycket varit de enskilda fallen som i vad mån Vatikanen, Troskongregationen och dess dåvarande chef Joseph Ratzinger (nu påve Benedikt XVI) har bidragit till att dölja problematiken istället för att göra något åt den. Utifrån lösa anklagelser och nyhetsbyråtelegram som ofta visat sig vara ovederhäftiga i sina slutsatser har t.ex. den välkände religionskritikern Christopher Hitchens m.fl. antytt att påven borde ställas inför rätta. Exempel på felaktiga slutsatser i nyhetsrapporteringen är fallet Murphy, prästen från Wisconsin som begått fruktansvärda övergrepp på en dövskola som New York Times rapporterade om där Joseph Ratzinger på felaktiga grunder anklagades. New York Times fick själv senare korrigera sin berättelse. Och så har det varit i fall på fall.

En vanlig missuppfattning är att man inte skiljer på avkragning och att ta en präst ur tjänst. Ta en präst ur tjänst är något som den lokale biskopen skall göra redan i utredningsfasen om det finns starka misstankar mot prästen för att förhindra risk för fortsatta övergrepp. Avkragning, att formellt frånta prästen hans vigning är en mera komplicerad sak som kräver en längre utredning. I en del fall synes de felaktiga anklagelserna om att Troskongregationen fördröjt fall bygga på att man inte förstår att skilja mellan att tas ur tjänst och avkragning. Vatikanen har i dagarna lagt upp en blogg där man förklarar dessa procedurer.

Om man vill ta fram syndabockar, så är Joseph Ratzinger/påve Benedikt XVI inte mannen man skall skjuta på. Tvärtom är han en av de personer inom Katolska kyrkan som verkligen förstått problemets allvar och nu gör allt han kan för att komma till rätta med det. Låt oss titta lite på Ratzingers historia i Katolska kyrkan:

Ratzinger som ärkebiskop i München 1997 - 1980

Innan Joseph Ratzinger blev ärkebiskop i München hade han varit teolog, och inte ägnat sig åt administrativt stiftsarbete. Ärkestiftet München-Freising är ett av världens större stift med 800 församlingar uppdelat på 40 dekanat. Samma år han tillträdde tjänsten blev han vald till kardinal och deltog i de två konklaverna där påvarna Johannes Paulus I och Johannes Paulus II valdes, och hade många uppdrag utanför stiftet, han var generalsekreterare i synoden om familjen, och han stödde Solidaritetsrörelsen i Polen. Det gör påståendena ganska trovärdiga att Ratzinger inte var personligen involverad i alla beslut som rörde prästerna.

Det var under denna tid som prästen Peter Hullerman flyttades från Essen till Ratzingers stift efter att ha förgripit sig sexuellt på barn, bl.a. tvingat en 11-årig pojke till oralsex. Det var med Ratzingers medgivande, prästen skulle gå i terapi men inte ha några pastorala uppdrag. Emellertid fick prästen senare pastorala uppdrag i stiftet och fortsatte att begå sexuella övergrepp som han senare dömdes för. Generalvikarien i stiftet, Gerhard Gruber har tagit på sig det fulla ansvaret för att prästen sattes i tjänst igen, och hävdar att Ratzinger inte hade något med detta att göra. Gruber säger att det fanns mer än 1000 präster i ärkestiftet vid den tiden och att Ratzinger anförtrodde den typen av uppdrag till sina underordnade. Men det finns de som misstror den officiella förklaringen och hävdar att Ratzinger visst måste ha känt till det, även om ingen kunnat bevisa det ännu. Det sägs att aktivister nu fingranskar Ratzingers år i München efter fler fall som kan knytas till hans tid där.

Även om Ratzinger inte var direkt involverad i att Hullerman sattes i tjänst igen, så kan detta bli en besvärande detalj för honom i rollen som påve Benedikt XVI då han nu med kraft måste ta itu med sexövergreppsskandalerna. För även om en chef inte varit direkt involverad i ett beslut, så har han ändå ett övergripande ansvar för vad som sker inom hans chefsområde. Ratzinger/påve Benedikt driver nu en nolltoleranslinje och ställer hårda krav på biskopar och stiftsledningar. Han kan hamna i situationer då han vill avskeda biskopar som på samma sätt inte varit direkt involverade, men ändå hålls övergripande ansvariga för vad som skett i deras stift. Då kan denna historia bli problematisk för honom själv.

Troskongregationen 1981-2000

1981 blev Joseph Ratzinger prefekt för Troskongregationen. Innan 2001 hade troskongregationen väldigt lite med sexövergrepp av präster att göra, det var få fall över huvud taget som handlades av Rom, ännu färre kom till Troskongregationen, det var de fall där övergreppen hade ett direkt samband med missbruk av sakrament. Troskongregationen hade över huvud taget inte ansvar för de direkta disciplinära åtgärderna mot den anklagade prästen, ansvaret att omedelbart ta prästen ur tjänst låg hos de lokala stiften. Exempel på fall som Troskongregationen kom i beröring med under denna tid är Marcial Maciel Degollado, grundaren av Legion of Christ, som avsattes av Benedikt XVI strax efter att han blivit påve och likaså fallen Murphy ochTeta.

Ratzinger hade således personligen mycket lite att att göra med sexövergreppsfallen mellan 1981 ch 2001, och inget ansvar alls för de direkta disciplinära åtgärderna. Generellt kan sägas att det under denna period fanns en tröghet och oförmåga i Vatikanen att se problemets omfattning och komplexitet, och såsom en bland flera tunga och erfarna tjänstemän i kyrkans centrala ledning har Ratzinger ett delat ansvar i att man först sent insåg problemets omfattning och satte in kraftfulla åtgärder.

Under 1900-talet såg man sexövergreppen som svåra synder helt enkelt, man var inte lika medveten om återfallsrisken som nu, man ville ha så lite publicitet kring det hela som möjligt, och det förutsattes att de lokala biskoparna handlade de disciplinära frågorna. Johannes Paulus II som upplevt kommunisttidens förföljelse av kyrkan var nog benägen att se anklagelserna på den tiden som ett sätt att försöka skada kyrkan.


Troskongregationen 2001-2005

I maj 2001 utfärdade Johannes Paulus II en skrivelse, Sacramentum sanctitatis tutela. Enligt denna fick Troskongregationen det juridiska ansvaret i relaton till Kanoniska lagen för vissa grova brott, bland dem sexuella övergrepp på minderåriga. I skrivelsen stadgades också att alla biskopar i hela världen fick skyldighet att skicka in akterna på alla fall som gällde övergrepp på minderåriga till Troskongregationen.

Joseph Ratzinger tar från första början detta nya uppdrag på högsta allvar, och från och med nu ändras hans attityd till frågorna radikalt. Ratzinger skickade ut ett brev till alla biskopar med information Troskongregationens nya roll om att alla fall av prästers sexuella övergrepp på minderåriga skulle underställas den. I brevet skrevs också att ärendena skulle behandlas med konfidentialitet, vilket är självklart i sådana ärenden, men detta har av kritikerna uppfattats som ett kodord för sekretess eller att inte anmäla till polis och rättsliga instanser, vilket är en helt befängd tolkning. Den tillbakavisas av Vatikanen och motsägs också av verkligheten där det är tydligt att Ratzinger är mycket bestämd i att betona den lokale biskopens ansvar att se till att prästen tas ur tjänst och att anmälan sker till civila myndigheter, särskilt som själva avkragningsproceduren kunde vara omfattande och ta tid.

Under åren efter 2001 inkommer en flodvåg av ärenden till Rom, av vilka de flesta anlände åren 2003 till 2004. Msgr Charles Scicluna som arbetade med Ratzinger uppskattar att mer än 3000 fall har handlagts av kongregationen. Ratzinger var mycket noga med att själv studera akterna, och blir en av de få inom Kyrkan som läst dokumentationen om praktiskt taget varenda präst som på trovärdiga grunder anklagats för sexövergrepp mot barn. Detta gjorde att han fått en bättre inblick i problematiken mer än någon annan inom Katolska kyrkan.

Från c:a 2003/04 beskriver de som arbetar runt Ratzinger att han genomgår närmast en omvändelseprocess i relation till synen på problematiken, och han och hans kongregation handlar från och med nu med en målsättning att med fast hand rensa upp i övergreppsträsket.

Ny policy: Prioritering av snabb handläggning i hemstiftet framför långdragna processer i Rom.

Av de fall (mer än 500) som handlades vid Troskongregationen innan Ratzinger valdes till påve returnerades de allra flesta till den lokale biskopen med krav på omedelbara åtgärder mot den anklagade prästen. Det ansågs onödigt med en kanonisk rättegång som bara skulle leda till att processen drog ut på tiden då bevisen var tydliga. Detta innebar en omsvängning från den tidigare attityden i Vatikanen som också omfattades av Ratzinger, att alla präster skulle ha rätt till prövning i kanonisk domstol. Efter att ha gjort ett överslag av bevisläget i de inkomna fallen drogs slutsatsen att bevisen var så överväldigande att omedelbar handling var nödvändig. Genom denna policyändring vann man tid och snabbade upp handläggningen av de många väntande fallen.

Påve Benedikt XVI

Strax efter att Benedikt XVI tillträtt sin tjänst avstängde han Gino Burresi, en välkänd italiensk präst och grundare av Servants of the Immaculate Heart of Mary från tjänst. Orsaken var anklagelser om sexuella övergrepp på 1970- och 80-talet. Några månader senare var turen kommen till den mexikanske prästen Marcial Maciel Degollado, grundaren av Legion of Christ, under närmare tio års tid hade han haft anklagelser mot sig om sexuella övergrepp. Ingreppen mot dessa två signalerade klart och tydligt att något nytt var på gång. Nolltoleranspolicyn permanentades, påven träffade offer för katolska prästers övergrepp både i samband med sin resa till USA och i samband med Världsungdomsdagen i Australien. "Jag är djupt bedrövad för smärtan och lidandet som offren utstått", sade han i Australien och försäkrade dem att han "som deras herde deltar i deras lidande".

I samband med krisen på Irland ger påven ut ett herdabrev, och irländska biskoparna kallas till Vatikanen för överläggningar, likaså i samband med att övergreppen i Tyskland blev kända så kallar påve Benedikt snabbt till sig ärkebiskop Zollitsch för att bli uppdaterad. Borta är den tröga och långsamma hantering som fanns i samband med att sexövergreppsproblemen kom upp till ytan i USA. Man kan inte berömma Ratzinger/påve Benedikt XVI för att ha gjort allt rätt, men att i dagens läge säga att han är saktfärdig att ta itu med sexövergreppsproblematiken i Katolska kyrkan är inte korrekt. Msgr Charles J Scicluna vid Troskongregationen som i alla år arbetat nära Ratzinger beskrev nyligen i en intervju alla anklagelser mot påven Benedikt XVI om att försöka mörklägga sexövergreppen som "falskt förtal". Samma bedömning gör många som har en inblick i situationen.

Från att ha vaknat sent kan man idag säga att ingen institution är så väl undersökt när det gäller problemet sexuella övergrepp på minderåriga som Katolska kyrkan. Påve Benedikt har en offensiv syn och är fast besluten att komma till rätta med problemet. Om Katolska kyrkan hittar effektiva vägar för detta kan det komma att bli vägledande och till nytta för fler sektorer i samhället. Om kyrkan däremot gör sig till syndabock, så hjälper hon bara övriga samhället att sopa detta gigantiska problem under mattan.

Bengt Malmgren (7 artiklar)
http://www.katolsktfonster.se/forum/blogs/bengts_blogg/default.aspx

Stöd Påven!

Posted by ... On 13:05


Underteckna brevet som stödjer påven Benedikt XVI genom att gå in på:

http://www.soutienabenoitxvi.com/index.php?lang=sw

Brevet som du kan underteckna kommer att skickas till Den Heliga Stolen, och går ut på att samla alla katoliker som vill stödja påven inför mediernas våldsamma angrepp.

Pro-life or Pro- choice

Posted by ... On 13:42

Är du för eller emot livet?

En stor reningsprocess

Posted by ... On 03:23

”Vi är i början av en stor reningsprocess”

Anders Piltz, präst i dominikanorden, välkomnar att sanningen om de sexuella övergreppen som begåtts av katolska präster kommer fram


"Som människa och katolik blir man förtvivlad över maktmissbruk och svek mot de mest försvarslösa."
Det skriver i dag Anders Piltz apropå den senaste tidens avslöjanden av sexuella övergrepp i katolska kyrkan. Men man kan inte automatiskt skylla övergreppen på celibatsförpliktelsen, betonar han. Boven i dramat är i stället ensamhet, skador från barndomen och affektiv omognad.

Sedan början av 2002 har en deprimerande mängd uppgifter om sexuella övergrepp utförda av katolska präster förmedlats av medierna. Som människa och katolik blir man förtvivlad över maktmissbruk och svek mot de mest försvarslösa och undrar när denna vidriga serie ska ta slut. Som präst blir man ursinnig och kräkfärdig på dessa kolleger som dragit skam och vanära över ett ämbete som för inte så länge sedan tycktes höjt över varje misstanke: se en amerikansk film från 1950-talet och studera prästbilden! Den celibatäre prästen representerade godhet, självuppoffring, vishet, befriande oegennytta och hopp i en cynisk omvärld.


Nu är bevisbördan omvänd. I vårt katolska stift i Sverige råder den ordningen att varje anklagelse mot en kyrkligt anställt omedelbart leder till polisanmälan och avkoppling från tjänsten. Jag får inte ens skjutsa ett barn i min bil utan vittne. Ingen annan yrkeskategori torde vara så misstänkt. Vad hjälper det då om 99 procent av prästerskapet har levt upp till sina förpliktelser? (I den svenska katolska kyrkan är ett fall från 1950-talet känt.)

Är boven den celibatsförpliktelse som sedan tusen år är förknippad med prästämbetet i den latinska riten, den vanligaste riten i katolska kyrkan (det finns 21 riter; i de andra riterna kan präster vara gifta)? Inte automatiskt. En tysk oberoende sociolog har räknat ut att risken för övergrepp är 36 gånger så hög bland vanligt folk som bland katolska präster. Den förkrossande majoriteten av förövare i samhället lever minst av allt i något celibat. I svensk lag är sexuell aktivitet med personer yngre än femton år olaglig. I den nuvarande katolska kyrkolagen medför förförelse av person under arton år ett kyrkligt straff, normalt förlust av ämbetet.


Däremot händer det att människor som kämpar med sin sexuella läggning söker sig till det kyrkligt motiverade celibatet i hopp om att kunna få kontroll över de plågsamma krafterna. De kan misslyckas katastrofalt om de hamnar i själavårdarens roll, som ju alltid innebär ett övertag över människor i utsatta situationer.

En enda förövare kan åstadkomma förödelse genom att härja bland hundratals offer i kraft av det förtroende man gett honom. Om man betänker att det finns inemot en halv miljon katolska präster och diakoner i världen, mer än hundratusen prästkandidater och över en miljon medlemmar av olika religiösa ordnar, så är det nödvändigt att man kan hitta många nedslående exempel på personliga nederlag, om man bara letar.


Men det måste dock vara tillåtet att ställa några frågor om bevakningen av vad som vanligen kallas pedofili. Ordet avser sexuell inriktning på barn, men den alldeles övervägande mängden fall rör homosexuella förhållanden mellan präster och pojkar i puberteten, det som förr i världen kallades pederasti.

Om man på motsvarande sätt analyserade andra yrkesgrupper som med samhällets legitimering utövat makt över föräldralösa, minderåriga och handikappade - läkare, psykiatrer, terapeuter, poliser, vårdare, personliga assistenter, tränare och lärare - skulle resultatet bli nedslående. En noggrann genomgång av pastorer, ungdomsledare och institutionspersonal i vilket samfund som helst sedan 1960 (så som man gjort i den amerikanska katolska kyrkan) skulle säkerligen avslöja deprimerande förhållanden.

Den katolska prästfiguren utövar stark lockelse på författare och filmmakare. Ska Dan Brown skriva en säljande story kommer han sannolikt hellre att låta en katolsk pater bli huvudperson än låt oss säga en metodistpastor.

Katolska kyrkan intar likaså en medial särställning. Den är världens största och äldsta institution, enhetligt organiserad efter samma principer som i fornkyrkan. Om en felar blir alla andra lidande. Prästerskapet tillhör dessutom med nödvändighet en förtegenhetens kultur. Som biktfar får man dagligen lyssna på människors innersta hemligheter, sånt de aldrig skulle avslöja för någon annan, inte ens en läkare. Tystlåtenheten har smittat av sig på behandlingen av sedlighetsförbrytelser.


Det visar sig nu att övergrepp alltför ofta har förtigits i missriktad omsorg om kyrkans image, med motsatt effekt. Hemliga överenskommelser har träffats, skadestånd har betalats, parterna har lovat ömsesidig diskretion. Alltför många gärningsmän har flyttats omkring av naiva biskopar (som lyssnat till naiva terapeuter) till nya församlingar och nya jaktmarker.

I det nutida samhället finns utomordentligt ringa förståelse för celibatet som livsform. En undersökning bland präster för några år sedan visade att de överlag var lyckliga i sitt kall, som är sällsynt kreativt och givande, men tyngda av att omgivningen inte längre uppfattar celibatet som en andlig tillgång.

Man kan lätt chockera sin omgivning om man skulle tala om en förtryckt, naturlig längtan efter kyskhet, om civilisationens översexualisering och kvinnokroppens förvandling till objekt för begär. Rutinmässigt framställs celibatet som en psykologiskt deformerande tvångströja. Att det prästerliga celibatet har sitt ursprung i Jesu exempel och råd vågar man knappt vidröra. Den förment genomhygglige Jesus är höjd över misstanken för utmaningar på detta känsliga område.


Celibatet är precis lika problematiskt som alla andra livsformer. Precis som äktenskapet kan framlocka det bästa eller det värsta hos en människa (jämför Ibsen, Strindberg, Bergman och Norén) har det kyrkliga celibatet genom tiderna kanaliserat en enorm andlig energi och glädje - eller förstärkt ensamhet, dryckenskap och annan sjaskig kompensation. Skilsmässostatistiken bland präster och pastorer är inte uppmuntrande.

Åtskilliga av kyrkans helgon verkar ha haft en efter modern terminologi homosexuell läggning, något som på deras tid varken uppfattades som handikapp eller egenvärde (begreppet homosexualitet uppfanns på 1800-talet). De sublimerade sina psykiska och erotiska krafter, till gagn för omgivning och eftervärld. Man såg förr i världen mer avspänt än nu på vänskapens olika former - och ansåg inte sexualliv obligatoriskt.


Det obligatoriska prästcelibatet i latinsk rit bör förvisso diskuteras, men då får det ske på andra grunder än så kallad pedofili. Allvarligare är att man går miste om chansen till goda prästäktenskap. Äktenskapet (av de insiktsfulla betecknat som den strängaste formen av klosterliv) ställer minst lika höga krav på etik som celibatet, och det lider för närvarande under samma misstanke att vara en förtryckande struktur.

Det är ensamhet, skador från barndomen och affektiv omognad som är boven, en åkomma som är svårbotad och blir allt vanligare i vår västerländska singelkultur. Unga män utan social kompetens och psykisk balans tror sig kunna vinna social acceptans genvägen över handpåläggning, när prästbristen förleder biskopar att med hjärtat i halsgropen acceptera fler kandidater än de borde.

Men när allt detta är sagt: sanningen ska göra oss fria. Inget kan vara mer välgörande än att sanningen kommer fram. Välgörande för offren, som äntligen blir tagna på allvar och upprättade. Övergrepp i unga år blir vanligen för-ödande för resten av den människans liv. Välgörande för förövarna, som inte längre behöver dölja sitt dubbelliv utan kan erkänna, både inför Gud och människor.

Inte minst välgörande för kyrkan. Systemfel måste rättas till. Huset måste städas och vädras. Vi är i början av en stor reningsprocess. Alla blir vinnare på det.

Anders PiltzAnders Piltz
Professor i latin och präst i dominikanerordern

Prästcelibatet

Posted by ... On 07:38


Påven om prästcelibatet:
Prästcelibatet har sitt ursprung i en sats uttalad av Kristus. Det finns de som avstår från äktenskap i himmelrikets namn och som med hela sin existens vittnar om Gudsriket. Kyrkan kom tidigt till övertygelsen att detta är ett vittnesbörd som prästen bör avge. Om vi idag har så svårt att förstå detta slags avstående så är det eftersom vår uppfattning av äktenskapet och av att ha barn radikalt förändrats. Att dö utan att ha fått barn betydde förr i tiden att ens liv inte haft någon mening. Inget kommer efter mig, då är jag verkligen död. Om det finns efterlevande barn, då lever jag vidare tack vare dem, det är en slags odödlighet som jag får tack vare dem. Det första villkoret för ett fullvärdigt liv är att ha efterlevande och att på så sätt lämna spår efter sig här i världen. ... När man avstår från äktenskap och familj får man förstå det ur denna synvinkel: jag avstår från det som mänskligt sett är inte bara mera normalt, utan även viktigare. Jag avstår från att ge mitt bidrag åt livets träd, att äga en liten bit av världen, för att istället göra Gud till mitt land – och det är på så sätt som jag gör det möjligt för andra att tro att Guds rike existerar. Celibatet har alltså på samma gång en kristologisk och en apostolisk funktion. Det handlar inte endast om att spara tid – jag får lite mera tid över om jag inte samtidigt är en familjefar – det vore en alltför primitiv och pragmatisk anledning. Det rör sig verkligen om att man lägger hela sitt liv i Guds tjänst och avstår från det som utgör ett vuxet liv som riktar sig mot sin egen framtid här på jorden. Detta är inte en troslära. Det är ett sätt att leva som mycket tidigt uppstod inom kyrkan av skäl som grundade sig i Bibeln. Ny forskning visar att celibatet går mycket längre tillbaka än de kända juridiska källornas utsaga, vilka får det att gå tillbaka till 1000-talet.

Det som gör människor upprörda idag när de tänker på celibatet det är, tror jag, att så många präster inte önskar det för sig själva, att de hycklar ett celibat som de inte lever upp till eller har svårt leva upp till, eller att det vållar dem stora lidanden eftersom de inte riktigt klarar av det...

[...] Vi måste förstå att under tidsåldrar när celibatet befinner sig i kris, så gör äktenskapet det likaså. Det är inte bara celibatet som upplevs som oöverkomligt, även äktenskapets institution, som är grunden för vårt samhälle, försvagas mer och mer. I lagstiftningen i våra västliga länder ser vi att äktenskapet sätts på samma nivå som andra levadssätt och upplöses allt oftare inför domstolar. Svårigheten att verkligen leva i ett gott äktenskap är inte mindre än att leva i celibat. Om vi skulle ta bort celibatstvånget, då skulle vi få en annan problematik, nämligen prästskilsmässor. Den protestantiska kyrkan känner väl till detta. [..Det är viktigt att vi utövar större urskillning när vi väljer ut prästkandidaterna.
Att välja att bli präst är något som måste ske i absolut frihet, man får inte säga: Jaha, jag skulle vilja bli präst, det ordnar sig nog med allt det andra. Eller: Jag är inte så intresserad av flickor, jag klarar det nog, celibatet. Det är inte en bra utgångspunkt. Den som är prästkandidat måste erkänna att det endast är med sin tro som stark grund som han kan klara av att leva detta slags liv. ... Jag vill trycka på att löftet som uttalas före prästvigningen i vilket fall som helst är något som förhindrar att man tvingas till prästens levnadssätt. Man får endast bli präst om man önskar det av hela sitt hjärta.

Det tycks helt och hållet uppenbart [...] att det råder ett samband mellan celibatets kris och den kris äktenskapet befinner sig i. I båda fallen rör det sig om ett definitivt beslut, ett beslut som tas för hela livet, och berör själva kärnan i min personlighet: kan jag från och med nu och om låt oss säga 25 år disponera över mitt liv så som jag själv vill? Har människan förmågan att göra ett sådant val? Är det möjligt att uthärda en sådan begränsing och att ändå förverkliga sig själv och mogna – eller bör jag inte hela tiden hålla mig öppen för andra alternativ i mitt liv? Frågan är den i själva verket inte denna: Är det möjligt för människan att definitivt bestämma vad som ska vara hennes livs centrum? Jag skulle vilja svara på följande vis: hon kan det endast om hon har en fast förankring i sin tro, detta är det första. Och för det andra det är endast på detta sätt som hon kan uppnå den mänskliga kärlekens fullkomlighet och sin mänskliga mognad. Alla levandssätt som är under det monogama äktenskapet är för lite för den mänskliga varelsen att sträva efter. Jag tror att om man går ifrån detta villkor blir det ingen förbättring utan det enda man gör är att förvärra krisen. Det är naturligtvis en tragedi för kyrkan när många präster mer eller mindre lever ett dubbelliv. Det är olyckligtvis inte för första gången. I slutet av Medeltiden hade vi en liknande situation. Det var en av anledningarna till den katolska Reformationen. Det är en tragisk process och vi bör ägna den många tankar, även i namn av de män som verkligen lider av den. Men jag tror att att döma av den senaste biskopssynoden är det de flesta biskopars åsikt att det sanna problemet ligger i trons kris. Om vi ger efter på denna punkt, då kommer vi inte att få flera präster men vi döljer krisen och får på ett ohederligt sätt och genom ett illusoriskt medel fram en lösning som inte är det.

Vi får emellertid inte heller anse ett kyrkligt levandssätt som fastlagt en gång för alla, även om det har djupa rötter.
Det är sant att kyrkan alltid måste ställa sig frågan och hon har gjort det under de senaste två synoderna. Men jag tror att om vi ser till hela den västliga kristenhetens historia och också den inre vision som föregått den att kyrkan inte har mycket att vinna på att lösgöra den från celibatsskyldigheten, utan skulle snarare förlora på det. /Joseph Ratzinger år 1997 sade till Peter Seewald i ”Jordens salt”