Allt har sin tid – skriver predikaren Kohelet i Gamla Testamentet. Att gråta har sin tid, att le har sin tid, att klaga har sin tid och att dansa har sin tid. Man har dansat lite varstans i den katolska världen de senaste dagarna och veckorna under den så kallade karnevalen och andra fastlagsfester. Men nu är tiden inne för stillhet och eftertanke för omvändelse och bot. Och vi vill utnyttja denna tid på rätt sätt – såsom Gud förväntar sig av oss. Det är ju Han som har gett oss vår tid här på jorden. Efter evangeliet i denna mässa så sker det som denna dag har fått sitt namn efter, Askonsdag, askans välsignelse, och vi tecknas med askkorset på våra pannor. Detta är en bot ceremoni, och därför bortfaller syndabekännelsen och kyrie i början av mässan...Jesus kritiserar ofta dem som offentligt utmärkte sig vara ledande i fromhet i det samhälle som han levde i. Det som Han kritiserade hos dem, var formalism i deras trosutövning. De rättade sig mycket noga efter de yttre reglerna, men glömde det viktigaste, det väsentliga, dvs. andan i den uppenbarelse som de hade tagit emot och i de föreskrifter som de hade fått genom lagen.
I dag är faran kanske den motsatta för oss.
Vi nedvärderar ofta de yttre formerna, som en följd av de reformer som vår liturgi har gått igenom.
Liturgin har förenklats mycket starkt och även faste lagarna och föreskrifterna har betydligt inskränkts. Men jag vet inte om detta alltid har fört till en djupare förståelse av det väsentliga bakom förenklingarna?
Det är kanske den fråga som vi bör ställa oss också under denna fastetid. Har vi verkligen fått en starkare tro, en starkare inre andlig resning, genom att de yttre reglerna i vår religionsutövning har förenklats?
Men visst finns den andra faran, den som påminner oss om fariséernas och de skriftlärdas inställning formalism i religionsutövning, även kvar i vår tid. Det finns alltför många katoliker (tror jag), som anser att den askpåläggning är viktigare än att ta emot botens sakrament, och som föredrar att sätta upp ett ljus på votivljustaken än att gå till mässan på söndagar.
Vi bör därför ställa oss frågan: Stämmer vårt yttre handlande överens med vår inre hållning?
Har vi verkligen förstått det väsentliga i vår tro? I så fall måste vi se till och vilja ha som en föresats kanske för den här fastetiden, att vi får en bättre enhet igen i vårt andliga liv, i vår tro, i vårt hopp och i vår kärlek, så att det inre överensstämmer med det yttre!
Så vi vill nu, när vi genomför denna askceremoni av hela vårt hjärta omvända oss till Gud - till Fadern som har skapat oss, till Sonen som har frälst oss och till den Helige ande som vill helga oss.
Amen!
Askonsdagen- Predikan
0 Kommentera:
Skicka en kommentar