Jag känner lite Högmod

Högmod uppstår som ett resultat av att man jämför sig själv med andra på ett nedsättande vis. NE beskriver högmod som när en person värderar sig själv och den egna förmågan alltför högt. Wikipedia drar paralleller till storhetsvansinne och fåfänga. Enligt Personlighetspsykologi upprätthåller högmod olika status i samhället, dvs sociala hierarkier. En person med en högmodig egenskap dömer andra personers utseende, vart de kommer ifrån, ekonomiska status m.m. Personen ifråga gillar inte att känna skam, utan ser det som en bestraffning. Han eller hon  föredrar att istället få beröm, genom att få höra hur bra den är i jämförelse med andra individer. Man drar likheter mellan sig själv och personer som man anser vara starka, och tar avstånd från de man anser vara svaga i samhället. En person med högmodig egenskap blir sur när den anser sig vara förolämpat, och kan samtidigt upprätthålla en tro om att han eller hon är ödmjuk. Exempelvis:
"Jag är ju jättesnäll. Jag blir aldrig sur på någon som inte förtjänar det!"

Men vad säger Bibeln om Högmod?

"Högmod går före fall" - Ords 16:18
"Akta dig för att i högmod glömma Herren, din Gud." 5 Mos 8:14
"Högmod leder till förödmjukelse, men den ödmjuke vinner ära." Ords 29:23
"Högmod leder till olycka och otrygghet." Tob 4:13

Vi kristna är kallade till att istället för högmod, eftersträva ödmjukhet (kommer i ett senare inlägg att gå genom ödmjukhet :o). Och genom att eftersträva ödmjukhet minskar vi risken att vi beter oss högmodigt. Men vi måste vara försiktiga så att vi inte faller ner i gropen av inbillat ödmjukhet ex: "Jag är en mycket bättre kristen än David eftersom jag går till mässan varje söndag". Utan ha alltid i minnet att Jesus sa till oss att uppmärksamma bjälken i vårt eget öga, och inte flisan i vår broders (jmf Matt 7:1-5).

Det här inlägget är en fortsättning på vår serie om Dygder & Synder. 

Categories: Katolsk Fakta