Ur boken: Tidsbilder
av Anders Piltz
Hur känns det?
Och det korrekta svaret lyder: "Det känns uppriktigt sagt för jävligt." Har man gått på kurs, är det OK att svara: "Jag känner vrede och vanmakt."
Jag började grubbla på detta i Italien. År 1987 markerade italiensk radio tioårsdagen av mordet på Aldo Moro. Reporten gick ut på stan och bad vanliga människor om en kommentar. Jag minns en man som svarade: "Det är min övertygelse att republikens aktuella läge kräver tre åtgärder, för det första..."
Inget gläder en italienare så mycket som att man frågar honom om hans övertygelse. En vanlig jobbare i en tågkupé inledde sitt anförande med orden: "Facciamo un analisi! (Låt oss företa en analys!)" Samma år kunde man vio Sveriges radios utlandssändningar höra motsvarande reaktioner på årsdagen av mordet på Olof Palme. Folket på gatan i Stockholm analyserade läget på följande sätt: "Ähh, jag tycker att det känns hemskt, alltså."
Detta var åttiotalet. Sedan dess har verbet "känna" i medierna och i vanliga konversationer blivit ännu vanligare som ersättning för "mena", "anse" och "hävda". Analysen har flyttat från huvudet till magen. Vill man veta vad någon tänker, får man en rapport om hur hormonerna har det.
En genomgång av svenskt pressmaterial visar att klichén "Det känns (helt) rätt" inte tycks existerat 1965. 1976 dyker det upp två gånger, och 1998 finns tjugo belägg en markant ökning alltså. (Materialet ur "Språkbanken" i Göteborg".)
Man kan sätta namn på trenden, emotivism. Känslan som yttersta kriterium för vad som är rätt och fel, inte i största allmänheten, men för mej och dej. Det känns helt rätt för mig just nu. Känns det fel? Huvudsaken är att man är ärlig mot sina känslor.
Det finns något riktigt också i detta. Kontakten med känslorna är viktigt för den som inte vill göra allvarliga misstag eller bli djupt deprimerad. Man talar o EQ, den emotionella kvoten, som lika viktigt som IQ. Men känslorna är något tvetydiga. Det är känslorna som skapar livets högtidsstunder och får någon att skänka pengar till svältande barn, det är känslorna som får soldater att mörda och våldta. Inget är så opålitligt som känslan.
Den spontana reaktionen i magtrakten inför ett projekt är självklart en viktig indikator som bör tas på allvar. Men att ritualmässigt hänvisa till hur det känns är också ett sätt att smita undan ansvar. Man kan inte motsäga en känsla. Den är bara ett faktum.
En känsla finns före moralen. Ingen kan ställas till ansvar för en känsla. Det är överlagda övertygelser och därpå grundade beslut som människor är ansvariga för. Att få veta hur någon inklusive en själv, känner i en fråga är viktigt för beslutsfattare. Men känslan är farlig som beslutsunderlag. Inget är mer manipulerbart. Varken riksdagsbeslut eller äktenskap kan byggas enbart på känslor.
När människor inte längre lever autentiska liv, drivna av övertygelser, i kamp för ideal som de är villiga att offra sin egen bekvämlighet för, då blir de hänvisade till att uppleva, att leva liv som andra har projekterat och säljer på marknaden, att köpa upplevelseindustrins känslopaket.
I en tid när genomtänkta övertygelser tycks vara sällsynta och människor verkar sakna ett språk men i gengäld har många ord till sitt förfogande får allt som känns helt rätt just nu, för mig, att osäkra revolvern.
0 Kommentera:
Skicka en kommentar