(Svensk utgåva, Veritas Förlag, 2007)
Seewald: Många människor har föreställningen att deras liv skulle vara en sorts film. Och på den biografiska filmresan skulle de själva kunna göra alla beskärningar och regissera alla scener. Tanken slår en verklighet: Varför ska jag egentligen göra några omvägar i mitt liv, anstränga mig, söka efter något visa självkontroll eller trofasthet? Med andra ord slå in på den svåra väg som lärjungarna går tillsammans med Jesus. Varför kan inte livet bara vara enkelt och enkelt?
Papa Benny: Det kan bara de människor ha råd med som är vana vid dukade bord här i livet. Det är en drömbild hos dem som har råd, som inte tror att livet för de flesta människor är en strid. Jag skulle därför vilja se detta självförverkligande som en form av egoism och ett slöseri med sin kallelse.
Den som tror att han redan har allt och till följd av detta kan ta skopan full och lägga till rätta åt sig själv, han misslyckas i det han skulle kunna ge. Människan är ju inte bara till för att förverkliga sig själv, utan för att motsvara de krav som läggs på henne. Vi står alla mitt i historien och är beroende av varandra. Människan ska därför inte bara tänka ut vad hon vill göra, utan så mycket mer fråga sig vad hon är bra på och vad hon kan bidraga med. Då kommer hon att se att tillfredsställelsen inte handlar om lätt och bekvämt och i att följa sina böjelser, utan att just i det att man tillåter att krav läggs på en själv, att gå den smala vägen. Allt annat blir också på något sätt långtråkigt. Bara den människa som utsätter sig för elden, som upplever en röst inom sig, en kallelse, en idé som hon måste verkställa, som anammar ett uppdrag för helheten, den människan upplever också tillfredsställelse. Som vi sade, det är inte genom att ta åt sig, inte på den bekväma vägen vi blir rika, utan först i givandet.
0 Kommentera:
Skicka en kommentar