Kaptiel 7
Ur boken "Ett liv med Karol" - Mina fyrtio år vid Johannes Paulus II sida. Av Stanislaw Dziwisz.
... Varje gång han kom till Rom tog Paulus IV emot honom i en audiens. Den helige Fadern uppskattade mycket den unge ärkebiskopen i Krakow. Han värdesatte honom för hans djupa andlighet, hans apostoliska mod, för hans kulturella bildning, för hans själsliga jämvikt och för den trofasthet och lojalitet som han alltid visade. Vid ett flertal tillfällen visade Paulus VI honom sin välvilja. 1976 inbjöd han Wojtyla att predika fastemeditationer i Vatikanen. Det var ett stort erkännande, men också en krävande uppgift.
Wojtyla lät sina meditationer inspireras av den helige Symeons ord: "Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid..." (Lukas 2:34). När han reflekterade över den aktuella situationen såg han därför hur påven, kyrkan men också prästerna och ordenfolket, ja alla troende borde vara förutbestämda att - precis som Kristus - vara "tecken som väcker strid" i en värld där man antingen genom makt eller genom tystnad försöker förneka Guds sanning och sanningen om Gud.
Han talade om de faror som kommer såväl från västerlandet i form av allt större sekularisering och konsumtionstänkande, som från de länder där ateismen har upphöjts till norm. De kommunistiska länderna gick mycket taktiskt till väga för att bekämpa religionens inflytande: "Det primära är att inte skapa nya martyrer, så långt det är möjligt. Den tidens program består av förföljelse, men för syns skull existerar inte förföljelse och det råder full religionsfrihet".
Det var inte bara ord, utan en erfarenhet som han tyvärr var tvungen att konfrontera dagligen. I själva verket kunde man varje dag notera nya episoder av denna tysta förföljelse, utförda mot grupper, föreningar men också mot enskilda individer.
Som exempel kan nämnas en ung man som gick på en yrkesskola och som, liksom många andra vid den tiden, bar ett kors om halsen, de sade till honom: "Du måste ta av dig korset! Om du bär det till skolan, och framför allt under träningen, då behöver du inte komma hit mer". Den unge mannen vägrade och blev relegerad. Hans mamma tillkallades, men hon slog fast att "hon var stolt över sin son!".
En annan episod handlade om en kvinna som hade erbjudit församlingen att disponera ett rum i hennes lägenhet för att i den bedriva katekesundervisning. Det kom till myndigheternas kännedom och de kallade in henne och hotade att dra in hennes tjänst.
Så var det ingenjören som skulle bli direktör för en viktig fabrik. Han hade extraordinära meriter och var helt säkert den bäste kandidaten för ett så ansvarsfullt jobb, men de sade till honom: "Det är tyvärr nödvändigt att Ni först går till ett 'särskilt' rum för ett samtal". Han presenterade sig och sade att han var troende och samtalet stannade där. Han blev inte direktör.
Givetvis utan att avslöja namnen på de inblandade personerna, angav Wojtyla allt i sina samtal och predikningar. Han protesterade öppet mot det som han fruktade skulle avlägsna Gud från människans själv för evigt, som till exempel när myndigheterna för femtioelfte gången tvingade fram en kraftig förminskad vägsträcka för processionen vid Kristi kropps- och blodshögtiden.
"Man anklagar mig ofta för att jag talar om dessa ting", säger han, "men hur ska jag kunna tiga? Hur kan jag avstå från att skriva om det? Hur skulle jag kunna låta bli att blanda mig i det? Jag, som biskop, bör vara den förste som agerar i denna sak, i denna mänsklighetens stora sak".
Han blev därför utan tvekan en plåga för regimen och den gjorde sitt bästa för att inte bara lägga hinder i vägen för hans pastorala aktiviteter, utan också för att skrämma honom psykiskt. De spionerade på honom hela tiden under övervakning, för att han skulle vara rädd för deras närvaro, deras tryck - ja för deras makt och inflytande.
Ärkebiskopen residens bestod av sovrum, arbetsrum, matsal och besöksrum. Allt var "täckt" av buggningsmikrofoner. De fanns inuti telefoner, men också under pappers- eller tygtapeten och under möblerna. Vi visste mycket väl om att det fanns "elektroniska öron" som lyssnade på oss, bland annat för att spionerna var så inkompetenta. En vacker dag kunde ett gäng utan förvarning komma och presentera sig som fackmän under förevändning av att det skulle vara fel på telefonen eller den elektriska installationen. På så vis använde de sig av situationen för att gömma sina "vägglös".
Kardinalen var till med road av det. Han talade med hög röst så att de verkligen skulle höra det han sade och sade det han ville att skulle veta. När det rörde sig om känsliga samtal gick de ut ur residenset, till exempel om biskopens sekreterare monsignor Bronislaw Dabrowski anlände, gick de till skogsdungen strax intill för att samtala med varandra. Om utländska biskopar kom på besök gick han till och med upp i bergen med dem.
...
0 Kommentera:
Skicka en kommentar